Lillians foto

 

Varför bryta en lite småmysig vana att berätta om alla lopp jag springer?

Hur som helst var jag med i Varbergsloppet i lördags. Vilken folkfest i hela staden! Började dock med att jag fick hitta på en egen parkering längs järnvägsspåret för att lyckas bli av med bilen. Som tur var hade fler kommit på den briljanta idén och tillsammans trotsade vi skylten som talade om att det var parkering förbjuden. Man kan ju inte hålla så hårt på formaliteterna en sådan dag. Eller nå't i den stilen...

 

Väl framme tog de vanliga rutinerna vid: hämta ut nummerlapp, hoppsan en T-shirt också! Stå i toakön långt över uppvärmningen för vad ska man göra, man måste ju gå liksom?

Och skepp ohoj, där stod ett par kollegor och hojtade. Hejjarklacken (läs: dittvingade söner) tog tillfället i akt och pep iväg som en avlöning och jag slöt upp med kollegerna. Att vi inte skulle starta i samma grupp är ju en mindre detalj och vi stod och peppade varandra och kollade så Runkeeper var igång.

Men så var det dags att leta upp sin egen startgrupp.

Målet för dagen var att ta sig i mål under 60 min. Personbästa ligger ju på 57.12 men jag var lite osäker på om jag verkligen skulle lyckas ta det.

 

Vädret för dagen bjöd på ca 23 grader och en del sol. Eller typ sol hela tiden. Jag har lärt mig den hårda vägen vad det kan göra så jag hade laddat med en dubbel resorb utan is hemma.

Den första halvan av loppet bjöd på en del stegring och jag kände att jag ville hushålla med energin. Eller, jag var feg helt enkelt, ville inte ta ut allt innan mållinjen.
 Andra halvan bjöd på mer nedförslut och det tackar vi för. Fegheten satt dock i men handen på hjärtat började jag bli lite trött också. Och få ont i fötterna! Jag har ju pratat om att jag behöver nya skor sedan i april och nu kände jag att det fick räcka. Jag ska inte behöva ha ont i fötterna, det har jag ju inte haft innan och nu ska jag dessutom ha ett bättre löpsteg.

 

Så äntligen syntes målområdet och jag tokspurtade sista 200 metrarna och det var väl tur det. Lyckades ta mig i mål på tiden 59.47. Precis under 60 min med andra ord.

Målet nådde jag men jag känner mig ändå inte helt nöjd med loppet. Kändes som jag fegsprang och det är ingen rolig känsla. Den välkända frustrationen gav sig till känna, den som gör att jag vill ut och springa ner ett berg på två blankt men det får väl vänta lite.

Påväg hem i bilen sa jag till stora killen att jag ville gå ut och springa lite så där på kvällskvisten. Han bara skakade på huvudet och sa att jag var helknäpp...

 

Men sedan dess har jag varit ute och shoppat. Och testsprungit. Mer om det en annan dag.