Första natten hade vi bokat in oss på hotellet precis vid Sky City vid Arlanda. Snacka om första parkett för plane spotting. Dock blev vi lite besvikna när vi märke att alla planen åkte iväg och lyfte någon annanstans. Men några landningar hann vi med och det är ju alltid något.
Och så dagen D. Dags att leta upp det där loppet och springa för adidas Tribe 10K. Oron för dagen var att vaden inte skulle hålla, att vi inte skulle hitta och att det inte skulle finnas några parkeringar. En del att pyssla med med andra ord. Vi gav oss iväg i god tid och allt flöt på vilket gjorde att vi var på plats ca två timmar innan start.
Hämta nummerlapp, tribe-tröja och fynda ett par Adidasbrallor, dagen till ära.
Startade i sista startgruppen. Jag och några till.Vi behövde inte trängas om man säger så.
Vaden kändes bra, vilken lättnad! Jag hade ändå bestämt mig för att ta det lugnt i backarna och utnyttja nedförsbackarna och det fanns det ju ett par av dem. Jag sprang om folk hela tiden och det var ju såklart stärkande.
Jag hade lyckats komma upp i en ganska bra tid innan Aborrbacken. Om man hade lyckats missa den innan var inte svårt att göra det nu. Innan stod det en tomte på en altan mitt ute i skogen (kändes det som) och babblade i mikrofon att "nu kommer Aborrbacken och det är OK att gå i den." Väl framme fanns det två skyltar som förkunnade att nu minsann var det dags för Aborrbacken. "Är det nu man ska bli rädd", frågade jag mina medlöpare lite på skämt. Damen som precis hade kommit upp på min vänstersida sa lite lugnt att nejdå, Karins backe efter 8 km är värre. Tack...
Jag hade två mål med dagen: att springa hela vägen och att inte få ont i vaden (önskekategorin). 2/3 upp i Aborrbacken var det ju inte den fenomenala formen som gjorde att jag sprang. Det var nog mer en envishet skänkt av satan själv som gjorde att jag höll på att spy men ändå fortsatte springa. Har man bestämt sig så har man.
Jag fortsatte att springa förbi massa folk och började till slut undra hur stor startgruppen varit egentligen. Men då swischade jag precis två kvinnor som talade om för varandra att nu hade de varit ute och sprungit i en timme. Det förklarade ju saken, själv hade jag sprungit i ca 45 minuter.
När det var 1 km kvar började man höra speakerrösten från målområdet och det var en skön känsla kan jag säga. Och min vana trogen spurtade jag på målrakan. Skillnaden den här gången var att jag inte fick med mig någon i ruschen vilket jag alltid brukar få annars.
Medalj, banan och borta vid kanelsnäckan kom jag på att jag hade glömt stänga av RunKeeper-tanten. Rutinerat... Tiden blev i alla fall 1.04.32.
En lyxig goodiebag senare började jag undra vart mannen tagit vägen bara för att upptäcka att han stod och tog kort på mig. Han hade haft koll på mig hela tiden från målrakan och förevigat min fräsha och utvilade nuna ett par gånger om.
Mina five minutes of fame. Var ju tvungen att plåta mig inne på Adidas Runbase. Inte varje dag man har chans till det.
Sammanfattningsvis var det himla roligt att springa Lidingö tjejlopp och vad som gjorde mig ännu gladare var att vaden höll hela vägen och inte gjorde ont efteråt heller. Mina två mål med loppet nåddes och jag är kalasnöjd! Nästa år ska vi fila mer på tiden.