Lillians foto

Såhär i nyårstider hör det till att man blickar både lite bakåt och framåt och kanske till och med blir lite sentimental på kuppen. Hur som helst tänkte jag att det kan vara läge att summera Halvklassikern som genomfördes under 2014.

Jag hade hålit emot länge men tillslut gav jag efter och vapendragaren och jag anmälde oss till loppen som ingår i Halvklassikern.

 

Eftersom min erfarenhet av att åka längd är begränsad till en tur i Skatås när jag gick i femman kändes det här som en alldeles lysande idé... Nåväl, hur svårt kan det vara? Eftersom vi har haft tre snörika vintrar här på västkusten det senaste skulle man ju hinna träna och allt så det skulle ju inte bli några problem. För säkerhets skull hoppade vi på ett träningsläger i Transtrand när vi fick chansen och tur var väl det. I januari lös snön fortfarande med sin frånvaro. Träningslägret blev väldigt lyckat och var väl det som gjorde att det där loppet gick att genomföra överhuvudtaget. Detta inlägg berättar lite mer om det.

 

 

Efter träningslägret var det fortfarande ingen snö på dessa breddgrader och nu började det kännas lite stressigt. Men så kom den och då gällde det att smida medan järnet var varmt så att säga. Och det var tur det. Skiten låg bara i två veckor men jag lyckades klämma in två pass i Åkulla. Trodde väl aldrig att jag skulle komma på idén att dra ut i skidspåret själv och slita. Men efter att jag fattat vilket håll man förväntades åka och hade dragit rundan ett par gånger kände jag mig nästan som en erfaren skidåkare.

 

Så blev det dags att åka till Mora. Meteorologerna lovade töväder och helt plötsligt var vi tvungna att lära oss det här med klistervalla. Vilket vi hade hållit oss ifrån eftersom det skulle vara så svårt. Men återigen, hur svårt kan det vara? Vi kollade lite filmer på Youtube och satte sedan igång och vallade i köket.

 

 

Vi hade lite olika upplägg på vår vallning vilket resulterade i att jag inte hade något fäste alls medan vapendragaren hade hela skogens lösa saker under sina i små klungor.

Loppet sedan, ojoj.... Kan sammanfattas i p a n n b e n. Det man inte har i teknik får man ha någon annanstans så att säga. För att ni ska ha en aning kan jag berätta om hur det lät när jag i augusti träffade en från träningslägret: -" Jaja, ni gjorde Halvvasan ja. Det var väl bra gjort, du var ju så vansinnigt dålig på skidor sist vi sågs." Tackar...

 

Då var skidorna klara och skönt var ju det. Cykla kan man ju i alla fall. Men som en granne uttryckte i somras. -"Jaha, cyklade du Halvvättern? Jag har inte sett dig cykla, brukar du göra det?" Nja, kanske lika ofta som Fantomen går på gatan klädd som en vanlig man. Det kom lite andra lopp emellan. Ett Seedinglopp skulle springas, där tiden tangerade personbästa på milen, och ett Varv skulle springas. Då vill man ju inte vara helt slut i benen, varesig när man tränar eller springer. Cykling fick det bli en annan dag. Men ett, tu, tre så var dagen kommen för loppet.

Dagen startades vid fyrasnåret för att hämta upp vapendragaren och dra till Motala. En liten miss i planeringen gjorde att det blev lite tidigt. Eftersom vi tydligen inte skulle starta i Jönköping som ligger lite närmre.

Väl på parkeringen kunde vi snabbt konstater att vi var de enda som inte hade racercyklar. Men innan dagen var slut såg vi lite andra cyklar, även om vi inte var många.

 

 

Dagen bjöd på sol och härliga 20 grader. Och blåst. De första milen gjordes på bilväg ute på slätten och där blåste det inte medvind. Sedan in i skogarna där det gick uppför och nerför. När det sedan var dags för landsväg igen och den sabla motvinden drog i höll jag på att vika ner mig. Då hade vi cyklat 5 mil.

Vapendragaren la in en extra växel och drog en stund och tur var väl det. Sedan kom vi in på småvägar ute i skogen där vägen gick lite upp och lite ner, lite åt höger och lite åt vänster. Kossorna ute i de tassemarkerna har nog inte ofta så mycket kul att titta på som den dagen.

Någon mil till gick där.

Sedan var det lite ängar med vacker vallmo och blåklint in bland rågen. Några roliga ortsnamn som nästan gjorde att jag stannade och tog fram telefonen. Nästan. Någonstans var vi också tvungna att stanna och ta en bit Snickers och skaka ut lite blod i rumpa och händer. Depåstoppen var som en skänk från ovan och aldrig hade jag väl trott att saltgurka skulle smaka så gott!

Sedan var det landsväg igen och orken började tryta. Benen var definitivt inne i andra andningen. Eller tredje. Lyckades dock prata bort en landsvägsmil eller två. Men vädret bjöd på sig och ibland kunde man nästan tro att man var ute på en härlig dagstur. Riktigt najs cykelbränna hann vi med under dagen i alla fall.

 

Tillslut började jag få målvittring och la in en extra växel. Tittade på klockan och tänkte att det här kanske vi kan klara på åtta timmar! Träningsklockan hade lagt av men vi var ju snart framme och jag började trampa på för kung och fosterland, till vapendragarens stora förfäran men var gör man annat än hänger på?

Efter en stund frågade jag hur långt det var kvar eftersom hennes träningsklocka fortfarande var med. Fyra kilometer. Fyra??! Liten miss i planeringen med andra ord men hur skulle det se ut om man helt plötsligt började tantcykla igen? Nä, den tänkte vi inte bjuda på så det var bara att stå på.

Motala dök upp och med det alla förbenade kullerstensgator. Kan säga att de kändes när vi susade fram snabba som vinden, in bland villaområdena och smågatorna. Som aldrig verkade ta slut. Var sjutton var det där förbenade målet egentligen??

När vi äntligen får syn på det står det en spelevink och vill att vi saktar farten in i mål? Go eller, undan för ess!

 

 

När vi sedan gick av cyklarna darrade benen och jag vågade inte sätta mig i gräsmattan eftersom jag inte var säker på att jag skulle kunna komma upp igen. Men som PT-systern skrev: då har ni tagit ut er i alla fall. Ja jösses, det ska gudarna veta att vi hade.

 

Efter välbehövlig middag och total förvirring innan vi hittade tillbaka till parkeringen var det dags att sätta sig bakom ratten och avverka ytterligare 3,5 tim.

Detta var en söndag och jag kan säga att jag var väl inte riktigt människa förrän på onsdagen. Och gå i trappor ska vi inte ens nämna. Att ha ont i musklerna fick en ny dimension efter det.

 

Ni som känner mig vet att säga till mig att man är viking inte alltid funkar. Det ger liksom ingen tröst när prognosen visar på +13 grader i vattnet. Jag fryser ju från september till maj i detta kalla land så dra inget om någon vikigagen för den är satt ur spel just hos mig.

Veckan innan var just det läget, +13 grader och det var inte säkert att simmet skulle genomföras. För de som skulle simma 3 km. För oss andra var det tydligen OK.

Jag hade fått låna en våtdräkt av PT-systern men den var ruskigt kort i både ben och armar så det fanns ingen tröst att hämta där inte. Dagen kröp allt närmre och jag började verkligen fundera över klokskapet i detta tilltag, jag skulle ju inte överleva i 13-gradigt vatten!

I min förtvivlan på onsdagen fick jag helt plötsligt en stund av fullständig klarhet och började leta längst in i garderoben. Och jag hittade den!!! Våtdräkten jag fått av en kompis för åtta år sedan. Och den passade dessutom! Jag hoppade runt hemma i ren glädje iförd våtdräkt (familjen var inte riktigt på min nivå men höll god min). Nu fanns det ju en chans att överleva detta tilltag!

 

Vapendragaren hade gått och fått en operationstid vilket var himla tråkigt. Inte operationen just utan anledningen som tvunget skulle opereras. Som tur var hade ytterligare en vapendragare anmält sig till simmet så vi packade bilen och satte kurs mot metropolen Vansbro. Behöver inte nämna mer av den resan annat är det var mycket gran. Ruskigt mycket nästan.

Vi hade bokat boende i Äppelbo så när vi hade gjort Vansbro styrde vi kosan dit. Där tillbringade vi kvällen med myggen. Det var typ det som fanns där.

Innan vi på tävligsdagen hoppade i det iskalla vattnet förkunnade speakern glatt att det var det kallaste simmet i historien. Jo, man tackar.

 

 

Tyvärr kan jag inte skryta med att all teknik duktiga simfröken hade lärt mig under våren visade sig i denna fullständigt iskalla å. Det blev kärringsim för hela slanten av ren överlevnadsinstikt. Fick jag hakan under vattenytan höll jag på att få hjärtstopp.

Men den medaljen var skön att få i sin hand. Jag hade överlevt!

 

 

Springa kan jag ju så detta var som hemma på gatan. Förutom att jag haft problem med hälen sedan maj vilket resulterat i att jag knappt sprungit sedan dess. Men en tur hem från Kungsbacka (16km) en dryg vecka innan visade att det skulle funka. Det handlade bara om hur man hanterar smärtan.

Mannen ställde upp som resesällskap och förste supporter och en ny vapendragare i spåret hade jag funnit i Stockholm också. För den första vapendragaren var tyvärr fortfarande uträknad pga sin operation.

Sablar vad mycket backar de har där ute på den där ön! Det var ju inget annat. Känns ju lite extra mycket om man inte kunnat träna så mycket som det var tänkt. Efter 8 km var jag helt slut och det brände som eld i låren. Fick t.o.m. gå i två backar och det hör ju inte till vanligheterna om man säger så. Men tiden blev skaplig trots allt och jag var bra slut när jag gick i mål.

 

 

Efter det var jag med om en av mina simplaste duschupplevelser, alla kategorier. Men vad gör man inte för att kunna åka och titta på slott?

 

Ni kanske förstår varför jag inte skrivit det här inlägget tidigare. Är ju hur långt som helst men jag hoppas ni har orkat läsa hela. Vi har ju haft lite ledigheter här i dagarna så det kanske kan hinnas med i alla fall.

 

För att summera det hela var det en helt otroligt knäpp idé vi fick men vad roligt det ändå har varit! Det har gjort att jag lärt mig mycket nytt och har fått tillfälle att träna olika saker, vilket jag inte skulle gjort annars. Vem trodde att jag skulle börja tycka det var skitroligt med simning helt plötsligt på gamledar?

För att inte tala om att flytta fram sina gränser och gå utanför komfortzonen. Det känns som jag aldrig var inne i den under den här resan. Kanske nosade lite i slutet bara.

Jag är inte ett dugg sugen på att göra hela klassikern. Då måste jag verkligen förlorat förståndet fullständigt om jag skulle komma på den idén. Istället har jag satt upp ett annat tokigt och riktigt utmanande mål för detta året tillsammans med min vapendragare Katarina vilket ska bli jättekul. Och skitläskigt!

Mer om det i en blogg nära dig så småningom.

Men fram tills dess måste det byggas, tränas och förberedas. Och för att hålla koll på dagarna kan man behöva en kalender och vad passar bättre om inte världens bästa kalender? Mer om hur du skaffar en kan du läsa om här!