Lillians foto

Nu kan det ju verka som jag inte gör mycket annat än kör lopp men så är icke fallet. Jag hinner med att jobba lite också, även om det blir lite tight ibland.

 

Igår var det i alla fall dags för Seedingloppet. Och varför kommer man på idén att seeda sig till Varvet? Jo, om man senast det begav sig var lika snabb som en vandrande pinne har man ju alla möjligheter att åka upp ett par pinnhål tack vare seedingloppet. Det var planen.

De senaste tre passen innan loppet var härligt snabba och jag hade lite vittring på att det skulle kunna bli bra det här. Bad en stilla bön och kanske offrade en höna också för att komma under timmen. Allt under timmen skulle jag vara nöjd med!

Som tur var hade jag med mig två andra musketörer och den ena är stadsgrabb och van att åka spårvagn. För en gammal veteran som mig som kunde alla spårvagnars sträckning i sömnen för tjugo år sedan var det nästan lite läskigt när man inte ens vet hur man stämplar när man åker vagnen.

 

Väl ute vid Frihamnen försökte vi hänga med klungan och tillslut hittade vi till startområdet. Bara att lämna in sina överdragskläder och leta upp rätt snöre att ställa sig bakom. Eftersom jag har frusit konstant i två veckor hade jag min tunna jacka på mig och den visade sig vara lite väl varm redan efter två kilometer. Min skarpsynta PT-syster såg direkt att jag hade på mig för mycket men försökte tappert hålla god min. Är man frusen så är man.

 

Innan startstottet gått hade jag hunnit stänga av och på min RunKeepertant tre-fyra gånger och den enda vägledningen jag fick av den under loppet var att hoppsan, det här var snabbt. Och hur snabbt är det inte på riktigt då, eftersom jag hade någon minut tillgodo med allt fipplande i startområdet.

 

Nåväl, benen kändes pigga och jag sprang på. Hade ett tempo som imponerade på mig själv men eftersom det kändes bra fortsatte jag. Jag lyckades hålla tempot ända till 7 km. Där fick jag en liten svacka på den platta och soliga banan men det var bara att hugga i och inte tappa för mycket. Lite långsammare blev det de tre sista km men även då var det en imponerande tid för mig.

På upploppet orkade jag dock inte göra min vanliga slutspurt eftersom jag inte hade så mycket krafter kvar men jag höll i alla fall tempot bra hela vägen in.

 

 

Okej, inte riktigt lika snabb som löpet på kvällspressen. Men det är ju jag som bestämmer här inne och nu bestämde jag att det var dags att skriva ner vad som hände den där dagen. Jag har inte dragit på det för att det var alldeles fruktansvärt på något sätt. Det har inte blivit så mycket tid vid datorn bara. Eller jo, en del bilder har redigerats som jag har haft med mig hem efter alla roliga fotograferingar jag haft det senaste. Bloggen har dock inte fått så mycket tid helt enkelt.

 

Vi börjar väl från början tänker jag mig.

Vapendragaren: Kan vi inte göra Tjejklassikern?!

Fotografen: Nja, vet inte. Nä..

Tiden går.

Vapendragaren: Men det hade väl varit roligt? Ut och snorsporta och tokträna för att klara alla tävlingar?!

Fotografen: Nja, vet inte om jag är riktigt beredd på alla de grenar man måste träna på. Skidor liksom, det har jag bara sett på bild.

Tiden går. Fotografen går och vinner en startplats till Lidingö Tjejlopp.

 

Vapendragaren: Det är ett tecken, vi ska helt enkelt göra Tjejklassikern!

Hamstern börjar springa hos Fotografen. Det är väl det Vapendragaren vet, att motståndet är bräckligt och börjar vittra i kanterna...

 

Fotografen: Okej, vi gör det. Men Tjejklassikern, låter inte det lite tjejigt? Vi är ju inte så tjejiga precis. Ska vi inte satsa på Halvklassikern när vi ändå är igång?

Vapendragaren: Ehh.. (lite smått panik i rösten) Okej, vi kör på det!

 

Det var bakgrunden till att jag fann mig själv på ett skidteknikläger i Transtrand i början på januari. Bland vallabodar, 17 minus och en massa skidor både högt och lågt. Och det visade sig vara en helsikes tur att vi bokade in det lägret med tanke på att vi endast hade två veckor med snö hemma hos oss. På hela vintern.

 

 

Och så satt man då där på köksgolvet i lägenheten i Mora och vallade skidorna med klistervalla och tejpade på en massa lappar på all utrustning så man skulle hitta allt igen som farit runt med olika transporter i Moratrakten. Bara för att jag inte har vett på att ta mig an utmaningar som är lagom. Men ni vet ju vad vi tycker om utmaningar som är lagom.

Just det. Ingen sport alls.

 

Med den inställningen får man också stå sitt kast och där stod vi i startfållan och väntade på att det skulle bli dags.

Lite trångt i början och snön var ju ganska blöt. Efter tre km kunde jag konstatera att jag redan var varm. Låt mig se, 42 km kvar. Bara att fortsätta.

Första milen nästan var jag ganska glad eftersom jag märkte att jag hade lärt mig hantera skidorna mycket bättre sedan jag började åka. Jag kunde parera när folk ramlade framför mig, ibland i alla fall. Och jag kunde byta spår för att undvika vattenpölar som kom med jämna mellanrum. Men när det var en stor vattenpöl över alla spår och det var tänkt att man skulle braka ut i skogen mellan stubbar och mossiga stenar med skidorna blev jag lite tveksam. Väl tillbaka i spåret kändes det lite bättre igen.

Men det gick över.

Någon på jobbet hade sagt att Vasaloppet är minsann ett flackt lopp. Det miffot var jag tillslut redo att strypa. Det var ju inget annat än uppförsbackar! En och annan nedförsbacken blandade sig i också men sedan var det raskt en uppförsbacke igen. Att diagonala var det inte tal om.

Väl i Oxberg var jag vansinnig. Då hade vi alltså gjort 17 km av loppet och inte en meter var gratis i princip. Jag började visualisera vad jag skulle skriva när jag la in en kommentar på Run Keeper efter rundan. Om batteriet i telefonen skulle hålla ut hela loppet. Det gick i stil med: Satanshalvvasafuckingloppet.

 

Bara som en parentes: Blåbärssoppa är den godaste drycken alla kategorier. Om ni inte visste det.

 

Vid 25 avverkade km började det bli såpass platt att det var läge för diagonalåkning och lungorna fylldes med luft och harmonin spred sig i blodet. Äntligen skulle jag kunna glida fram och diagonala.

Hoppsan, inget satans fäste här inte!

 

Sträckan mellan 25-35 km var riktigt tung. Jag rörde mig framåt men lika snabbt som en full koala. Inget fäste, tung snö och armar och axlar som började kännas. Nedförsbackar som jag kände mig osäker på innan eftersom man kunde trilla var en välsignelse. Där var det bara att staka som en idiot för att få någon gratismeter. Trillar jag så trillar jag, tänkte jag.

 

I Eldris viskade en liten ljus röst att nu var det minsann bara 9 km kvar. Inte konstigt att jag är trött, jag har 36 km i benen. Strongt jobbat! Heja dig! Du grejar det här!

Ni vet sådär lite glättigt och falskt. För sedan slog det mig att bara 9 km innebar jäääättelång tid för mig som var så långsam. Bara typ över en timme kvar? Vem försöker jag lura??

 

Rör dig framåt, rör dig hela tiden. Även om det går hur långsamt som helst ska du framåt.

 

Bara 7 km kvar. Bara! BARA??! Satan, det här är ju åt helvete!! Ont överallt och inget fäste. Och var är blåbärssoppan?

Vid 5 km började hoppet komma tillbaka. Nu började det bli känning på slutet. Nu behövde jag inte spara något utan kunde bara köra. Armarna skulle hålla. Och benen, hade de hållit så här långt skulle det gå finfint.

 

Vid 4 km blev det lite isigt men kraften kom tillbaka. Bare å åk helt enkelt. Vid 2 km började man höra speakern inne i Mora. Herre gud, det finns ett slut på detta alltså!

När jag körde vid campingen i Mora var det riktigt nära och det kändes, gud vad det kändes! Den sista backen upp bjöd stora skärmen på en hälsning från familjen vilket nästan fick mig att börja gråta. Bara raksträckan i mål kvar! Jeflar vad bra jag blev på att staka. Och fort gick det också!