Lillians foto

Nu kan det ju verka som jag inte gör mycket annat än kör lopp men så är icke fallet. Jag hinner med att jobba lite också, även om det blir lite tight ibland.

 

Igår var det i alla fall dags för Seedingloppet. Och varför kommer man på idén att seeda sig till Varvet? Jo, om man senast det begav sig var lika snabb som en vandrande pinne har man ju alla möjligheter att åka upp ett par pinnhål tack vare seedingloppet. Det var planen.

De senaste tre passen innan loppet var härligt snabba och jag hade lite vittring på att det skulle kunna bli bra det här. Bad en stilla bön och kanske offrade en höna också för att komma under timmen. Allt under timmen skulle jag vara nöjd med!

Som tur var hade jag med mig två andra musketörer och den ena är stadsgrabb och van att åka spårvagn. För en gammal veteran som mig som kunde alla spårvagnars sträckning i sömnen för tjugo år sedan var det nästan lite läskigt när man inte ens vet hur man stämplar när man åker vagnen.

 

Väl ute vid Frihamnen försökte vi hänga med klungan och tillslut hittade vi till startområdet. Bara att lämna in sina överdragskläder och leta upp rätt snöre att ställa sig bakom. Eftersom jag har frusit konstant i två veckor hade jag min tunna jacka på mig och den visade sig vara lite väl varm redan efter två kilometer. Min skarpsynta PT-syster såg direkt att jag hade på mig för mycket men försökte tappert hålla god min. Är man frusen så är man.

 

Innan startstottet gått hade jag hunnit stänga av och på min RunKeepertant tre-fyra gånger och den enda vägledningen jag fick av den under loppet var att hoppsan, det här var snabbt. Och hur snabbt är det inte på riktigt då, eftersom jag hade någon minut tillgodo med allt fipplande i startområdet.

 

Nåväl, benen kändes pigga och jag sprang på. Hade ett tempo som imponerade på mig själv men eftersom det kändes bra fortsatte jag. Jag lyckades hålla tempot ända till 7 km. Där fick jag en liten svacka på den platta och soliga banan men det var bara att hugga i och inte tappa för mycket. Lite långsammare blev det de tre sista km men även då var det en imponerande tid för mig.

På upploppet orkade jag dock inte göra min vanliga slutspurt eftersom jag inte hade så mycket krafter kvar men jag höll i alla fall tempot bra hela vägen in.