Lillians foto

En blogg full av bilder

Dags för nytt

Kategori: Porträtt

 
Tänkte att det var dags för en ny profilbild. Den jag har nu har ju ändå ett par år på nacken och dessutom är det min gamla kompis som är med på bilden. Min nya kanske blir avis, vad vet jag.
 
Har haft en bild i huvudet i flera veckor som jag har gått och filat på. Och där inne kan ju saker verkligen ligga till sig! Det är mycket som ligger där och skräpar och aldrig ser dagens ljus så det börjar nu nästan bli fullt, dags att rensa alltså. Men sedan innefattade idén lite höstfärgade blad också och där har man ju en härlig deadline som inte går att förhandla med, hur skicklig förhandlare man än är.
Innan effektiviteten var planerad att slå till i lördags skulle jag bara knäppa av den där bilden och sedan kunde jag ju redigera på kvällen, när effektiviteten sakta runnit ur en.
Jo, tjena.
Kom snabbt på att jag kanske ändå inte ville stå ute halvnaken i blåsten och alla härliga plusgrader. Tänka om. Tryckte in mig i tvättstugan pga ljusinsläppet. Eftersom vår tvättstuga är mindre än en reflexskärm plus att den och en vovve definitivt inte får plats fick jag tänka om, igen.
Hur var det nu man gjorde när man ställde in den externa blixten till att vara slavblixt...?
Rigga upp den svarta filten, stativet och paraplyerna, svära lite (här kommer mina diplomatiska sidor fram när jag använder ordet "lite") över Youtube och alla människor som vill göra filmer på sig själva och VISA en blixt istället för att visa HUR man ställer in den. Jag skiter ju liksom i hur blixten ser ut, jag har ju den i handen och kan se att den har alldeles för få knappar.
Till det här måste ju jag vara med på bilden också så jag springer runt halvnaken i cowboyhatt och en massa blad i BH:n och svär, tappar blad, ändrar paraplyer, fipplar med reflexskärmar och parerar för små vovvar som tycker att det var den mest intressanta lördagen i mannaminne.
 
Jodå tro det eller ej, en bild blev det. Sedan fanns det inte tid för mer effektivitet i den Christianssonska villan.

Snygg, snabb och stark

Kategori: Porträtt

 
 
PT-systern har varit med förut på bloggen och ställt upp som modell, så även denna dag. Varför ändra ett vinnande koncept liksom?
Påväg tillbaka från fotograferingen slänger jag ur mig frågan om hon vill ha lite egna bilder? Jo tack, det hade varit kul. Sagt och gjort och vi börjar titta oss omkring i skogen.
 
-Där är en lekplats. Jag kan hänga i den ställningen!
-Ja, gör det.

Och som ni kan se är det här ingen vanlig PT utan en snygg sådan också.
Jo okej, det kanske finns någon annan som också ser bra ut.
 
 
-Hitta på något trix! (med den mossiga, slippriga och kantiga brädan du hänger i)
-Okej!
 
Men det är långt ifrån alla PT som kommer på plats 88 i damklassen på Göteborgsvarvet! Just det, då var det inte så många kvar i skaran längre.
 
 
-Jag kan hänga i en arm också!
-Toppen, gör det! (för är det någon som kan så är det hon)
 
Och om man lägger till att hon är i den här formen året runt och inte bara till bikinisäsongen, då är hon ganska ensam kvar i klubben.
 Say no more.
 
En annan gång kan jag visa vad som hände när vi hittade en enmeters stubbe. Det blev magi.
 

Bris

Kategori: Havet

 
Ljumma vindar som lekfullt tar tag i håret och rufsar. Varm gul sol som sakta går ner vid horisonten. En picknick och funderingar kring livet. Sitta på bergshällen och bara vara i nuet. Och flip flopar så klart för de hör sommaren till.
 
Och en halvklassiker.
Japp, den är gjord och en vacker dag ska jag berätta om den.
 

Five minutes of fame

Kategori: Djur

 
Den här häftiga noshörningen möter mig i foajén på Park Elite hotell när jag släntrar in där för att möta upp vänner och ladda infor Midnattsloppet. En bild var självklar, inte ofta man får en sådan chans liksom!
 
Idag i bilen på väg hem från jobbet pratar de om en välgörenhetsgala som ska hållas i Göteborg där syftet bland annat är att samla in pengar för att rädda noshörningarna som dödas på löpande band för sina horns skull. I studion har de hört att det finns flera noshörningar utplacerade i Göteborg. Dittills hade de bara fått reda på en och de bad då lyssnarna om hjälp med att hitta fler.
Jag vet en!
Eftersom jag inte vill vara med i radio är jag så listig att jag ringer in när de spelar musik. Berättar om den fräcka noshörningen i foajén och de ber mig lägga upp bilden på deras sida. Inga problem!
När jag hämtat sonen berättar jag att jag bidragit i noshörningsjakten och säger att vi ska lyssna ifall de berättar att de hittat en till norhörning. Sedan börjar de prata om att de bara vet var en noshörning finns och ber om hjälp med att hitta fler. Ljuger de mitt på blanka dan?
 
Så får de ett samtal. Och jag inser... att jag blivit överlistad.

Äppel päppel

Kategori: Natur

 
Att börja dagen i en solvarm skog med bästa kompisarna lägger liksom ribban lite högre än en sketen tisdag i november. Att ta omvägen förbi lite arbete ute i sommarvärmen för att sedan kröna det hela med äppelpaj och en omgång äppelsaft med vanilj gör ju inte att ribban darrar precis.
Om nu inte det skulle räcka kan jag bara skjuta in att jag har haft mina flip flopar på mig idag.
Say no more.

Present

Kategori: Natur

 
 
 
 
Plötsligt händer det som de säger....
Och jag får ett telezoom, som jag har längtat! När jag hade min D90 var det zoomen jag använde mest, gillar att komma nära helt enkelt. Utan att sitta i näsan på folk.
Sedan jag köpte min D800 har jag bara haft ett 50mm. Helt underbart och levererar superfina bilder men det har ändå varit något som saknats mig.
Idag var det dags att gå ut och testa, hann ju inte riktigt med det igår. Eftersom SMHI hade utfärdat klass 1 varning för häftigt regn och gud vet allt var det bara att älga ut och köra lite kvalitetstid i naturen innan himlen öppnade sig.
Med en kopp te och lite halvblöta kläder har jag sedan suttit och studerat resultatet i detalj. Och jo, jag är nöjd!
Nu är jag hemma igen.
 
 

Göteborgsvarvet 2014

Kategori: Tävlingar

 
Jepp, då kommer äntligen den efterlängtade race reporten från Göteborgsvarvet. Vet inte varför det dröjt, eller jo. De fina bilderna ligger i tryggt förvar i lillekameran och jag orkar inte leta reda på laddsladdar och annat jox så där får de ligga ett tag till. Dessutom har jag knappt suttit framför datorn sedan dess heller. Men nu mina vänner.
 
Precis som förra året bestämde högre makter att det skulle bli varmt denna helgen. Dock inte så varmt som förra året då vi var uppe och nuddade på 28 grader. Men 20 grader det känns också, speciellt som jag springer sämre och sämre för varje grad över 15.
 
Tur för mig att jag är med i adidas tribe 365. Annars hade jag fått skicka upp överdragskläderna i ett träd och nervöspinkat på samma ställe eftersom jag kom till startområdet tio minuter innan det var dags att starta. Men nu är jag med där så allt löste sig.
Iväg bar det och bra gick det. Hade bestämt mig för att undvika alla eventuella duschar eftersom de gör att jag inte riktigt kan läsa av kroppens signaler på värmen. Förra året mådde jag inte alls bra och fick gå flera gånger och den här gången ville jag veta vad som hände innan jag mådde dåligt.
Efter 4,5 km segnade plötsligt en löpare ner i asfalten, ca 5m framför mig. Efter ytterligare 200m fick en man hjälp till ambulansen på en bår. Efter det var jag ganska ödmjuk och målet blev snabbt att jag skulle må bra hela rundan.
På träningsrundorna tidigare fick jag ont i fötterna efter ca 13-14km. Nu fick jag ont efter milen och det la sordin på farten litegrann. Precis som om händelserna vid 4.5 km inte var nog...
Farten blev inte den jag tänkt men jag var metalt pigg och stark hela vägen, vilket kändes skönt. Och jag mådde bra hela vägen även om kroppen inte hängde med riktigt.

Sammanfattningsvis är jag nöjd men ändå inte riktigt. OK, jag kapade tiden från förra året med 14 minuter men den tiden var urusel. Anmälan till nästa år är redan gjord och nu gäller det att tokträna och komma igen starkt nästa år. Och med den lyxiga morsdagspresenten jag fått idag lär det gå som en dans!
 
 
 

Snabbspringartjejerna

Kategori: Sanya

 
Då var det dags igen för Uppladdningsveckan. Veckan innan Göteborgsvarvet med andra ord.
På fredagen avverkades sista långpasset innan Varvet. 18 km blev det för andra gången och tanken var att det skulle göra mindre ont och att det skulle göra ont senare på rundan men så var icke fallet. Dock kände jag mig stark mentalt längre denna gången och det är ju alltid något.
 
Eftersom madamen och jag har ett lopp veckan efter Varvet gav vi oss ut idag på en liten lagom runda. Dels för att vi skulle prova nya selen men också för att få in rutinen. Med det menas att INTE jaga katter, får, rådjur eller lite allmänt flumma runt i diket. När vi springer, springer vi, det andra gör vi sedan. Jagandet blir dock svårt att ta ur henne i första taget men om vi bara kan fokusera på att springa och inte vispa runt så är jag glad.
Jävlar i havet vilket tempo vi fick till! Och det var trots att vi hade fyra toastopp och två hundstopp!Så snabbt har vi aldrig sprungit tillsammans.
Jag tror inte att jag sprungit den rundan så snabbt ensam ens en gång. Och jag brukar inte köra toastopp i diket.
 
 

Pigg igen!

Kategori: Personligt

Jo men visst har jag piggnat på mig. Det har inte synts i bloggen bara.
Låg ju där och var allmänt skruttig och eländig. Som extra grädde på moset hade jag ju läst igenom varenda tidning jag hade hemma och gissa vad det stod i den? Just det, det stod en hel del om löpning. Var ju inte alls taggad på at ge mig ut och springa. Nejdå.
Och som om det inte var nog med den plågan (att inte kunna springa och träna för att man var sjuk) så gick PT-systern och kammade hem en sjundeplacering i Premiärloppet, det som jag fick ställa in för att jag var sjuk.
Nä, inte alls så fasligt superidiottaggad på att springa.
Inte mycket alls faktiskt.
Men även den segaste superduperförkylningen ger ju med sig till slut och rätt var det var kunde jag ut och springa igen.
 
 
Provade på att ta en runda med vovvarna, vilket alltid är intressant.
 
Och sedan har jag kommit på en ny rolig träning. Helt otippat har jag börjat uppskatta simningen. Jättemycket faktiskt. Så kul att jag tränat minst en gång i veckan det senaste och dragit längd efter längd i bassängen. Detta är helt och hållet vår duktiga simfrökens förtjänst. Att jag skulle dra ett par tusen meter bröstsim bara för att det är kul fanns inte på kartan för ett par veckor sedan.
 
 
Och när jag inte har simmat eller sprungit har jag jobbat på hallprojektet.
 
 
När man har två små vovvar och ska renovera måste man ha med i beräkningen att det behövs en hel del plats. Det är ju inte bara en själv som ska fram med allt man ska bära, vovvarna har man med sig som två skuggor och de måste också få plats i alla vändningar.
Här ligger Sanya och njuter i fulla drag. Skugga, nära flocken och full koll på stora vägen, Kan man ha det bättre?
 
 
 

Högoktanig action

Kategori: Things and stuff

 
Jo se här gäller det att hålla i sig. Idag orkar jag i alla fall vara uppe lite. Fast det är väl kanske mest för att jag börjar få liggsår och inte orkar ligga i sängen längre.
Gårdagen var tröttande med all sin action. Sov. Åt. Läste. Sov. Läste. Tittade lite på TV på kvällen faktiskt. Det var mest för att jag inte orkade ligga i sängen längre.
Man skulle behöva sig en liten raketstol tror jag bestämt. Som man kunde sätta sig i och bara vips, så var all förkylning, hosta och feber borta. Istället hoppar man vigt ur stolen och persar på milen.
Det hade varit något.
 
Om man skulle ta och snyta sig och fluffa till kuddarna.

Vår i luften

Kategori: Tävlingar

 
Efter att ha legat i sängen en hel dag i feber så det känns som man börjar utveckla liggsår var det riktigt härligt att febern äntligen släppte sitt grepp om mig idag. Och vilken dag att må bättre på! Tjena, våren är här liksom och det med besked.
Den lilla rundan jag orkade med vovvarna var helt underbar och jag ser fram emot att gå längre promenader med vovvarna i helgen.
Löpningen får vänta lite, hur taggad jag än är att ge mig på den med full kraft. Med en hosta som skulle göra en 80-årig rökgubbe blek verkar det vara lite dumt att utmana den med en löprunda just nu.
 
När vi nu ägnar oss åt lite lugnare aktiviteter fick jag nys om en fototävling på nätet för Sveriges gulligaste husdjur. Men hallå, de bor ju hemma hos oss! Jag började hur som helst leta i arkiven och hittade flera härliga bilder på vovvarna som jag tog förra sommaren. Jag blir alldeles glad när jag ser dem och sitter och ler lite fånigt för mig själv. Arketypen för en nördig matte som älskar sina små goa vovvsingar...
 
 
Efter lite sorterande och sållning kom jag i alla fall fram till att ett kort på dem var skulle vi ha med i tävlingen.
Så nu är jag ute och fiskar efter era röster!
Jag tänker inte strössla en massa vallöften kring mig som jag sedan inte kan hålla efter vi vunnit. Men jag kan lova en sak och det är att det är två ruskigt goa vovvar som är väl värda att vinna!
Fotografmatte skulle bli grymt glad också förstås...
 

Seedingloppet 2014

Kategori: Tävlingar

Nu kan det ju verka som jag inte gör mycket annat än kör lopp men så är icke fallet. Jag hinner med att jobba lite också, även om det blir lite tight ibland.
 
 
Igår var det i alla fall dags för Seedingloppet. Och varför kommer man på idén att seeda sig till Varvet? Jo, om man senast det begav sig var lika snabb som en vandrande pinne har man ju alla möjligheter att åka upp ett par pinnhål tack vare seedingloppet. Det var planen.
De senaste tre passen innan loppet var härligt snabba och jag hade lite vittring på att det skulle kunna bli bra det här. Bad en stilla bön och kanske offrade en höna också för att komma under timmen. Allt under timmen skulle jag vara nöjd med!
Som tur var hade jag med mig två andra musketörer och den ena är stadsgrabb och van att åka spårvagn. För en gammal veteran som mig som kunde alla spårvagnars sträckning i sömnen för tjugo år sedan var det nästan lite läskigt när man inte ens vet hur man stämplar när man åker vagnen.
 
Väl ute vid Frihamnen försökte vi hänga med klungan och tillslut hittade vi till startområdet. Bara att lämna in sina överdragskläder och leta upp rätt snöre att ställa sig bakom. Eftersom jag har frusit konstant i två veckor hade jag min tunna jacka på mig och den visade sig vara lite väl varm redan efter två kilometer. Min skarpsynta PT-syster såg direkt att jag hade på mig för mycket men försökte tappert hålla god min. Är man frusen så är man.
 
Innan startstottet gått hade jag hunnit stänga av och på min RunKeepertant tre-fyra gånger och den enda vägledningen jag fick av den under loppet var att hoppsan, det här var snabbt. Och hur snabbt är det inte på riktigt då, eftersom jag hade någon minut tillgodo med allt fipplande i startområdet.
 
Nåväl, benen kändes pigga och jag sprang på. Hade ett tempo som imponerade på mig själv men eftersom det kändes bra fortsatte jag. Jag lyckades hålla tempot ända till 7 km. Där fick jag en liten svacka på den platta och soliga banan men det var bara att hugga i och inte tappa för mycket. Lite långsammare blev det de tre sista km men även då var det en imponerande tid för mig.
På upploppet orkade jag dock inte göra min vanliga slutspurt eftersom jag inte hade så mycket krafter kvar men jag höll i alla fall tempot bra hela vägen in.
 
 
(Eh, jag har inte riktigt så gula tänder i verkligheten...?)
 
Väl i mål såg jag på RunKeeper att jag hade lyckats få till en bra tid men frågan var hur bra? Väl hemma såg jag att jag var fyra sekunder från mitt personbästa och hade en tid på 57.16. Fyra sura sekunder men jag är riktigt nöjd med tiden. Känns bra att öppna löparsäsongen med den farten!
 
Nu är det bara att nöta asfalt som gäller och att få till längden inför Varvet. Hinner nog med ett millopp innan dess men främst distans och backträning står på schemat framöver.
Ja, och så lite simträning och cykling också. Halvklassikern fortsätter ju...

HalvVasan 2014

Kategori: Tävlingar

Okej, inte riktigt lika snabb som löpet på kvällspressen. Men det är ju jag som bestämmer här inne och nu bestämde jag att det var dags att skriva ner vad som hände den där dagen. Jag har inte dragit på det för att det var alldeles fruktansvärt på något sätt. Det har inte blivit så mycket tid vid datorn bara. Eller jo, en del bilder har redigerats som jag har haft med mig hem efter alla roliga fotograferingar jag haft det senaste. Bloggen har dock inte fått så mycket tid helt enkelt.
 
Vi börjar väl från början tänker jag mig.
Vapendragaren: Kan vi inte göra Tjejklassikern?!
Fotografen: Nja, vet inte. Nä..
Tiden går.
Vapendragaren: Men det hade väl varit roligt? Ut och snorsporta och tokträna för att klara alla tävlingar?!
Fotografen: Nja, vet inte om jag är riktigt beredd på alla de grenar man måste träna på. Skidor liksom, det har jag bara sett på bild.
Tiden går. Fotografen går och vinner en startplats till Lidingö Tjejlopp.
 
Vapendragaren: Det är ett tecken, vi ska helt enkelt göra Tjejklassikern!
Hamstern börjar springa hos Fotografen. Det är väl det Vapendragaren vet, att motståndet är bräckligt och börjar vittra i kanterna...
 
Fotografen: Okej, vi gör det. Men Tjejklassikern, låter inte det lite tjejigt? Vi är ju inte så tjejiga precis. Ska vi inte satsa på Halvklassikern när vi ändå är igång?
Vapendragaren: Ehh.. (lite smått panik i rösten) Okej, vi kör på det!
 
Det var bakgrunden till att jag fann mig själv på ett skidteknikläger i Transtrand i början på januari. Bland vallabodar, 17 minus och en massa skidor både högt och lågt. Och det visade sig vara en helsikes tur att vi bokade in det lägret med tanke på att vi endast hade två veckor med snö hemma hos oss. På hela vintern.
 
 
 
Och så satt man då där på köksgolvet i lägenheten i Mora och vallade skidorna med klistervalla och tejpade på en massa lappar på all utrustning så man skulle hitta allt igen som farit runt med olika transporter i Moratrakten. Bara för att jag inte har vett på att ta mig an utmaningar som är lagom. Men ni vet ju vad vi tycker om utmaningar som är lagom.
Just det. Ingen sport alls.
 
 
Med den inställningen får man också stå sitt kast och där stod vi i startfållan och väntade på att det skulle bli dags.
Lite trångt i början och snön var ju ganska blöt. Efter tre km kunde jag konstatera att jag redan var varm. Låt mig se, 42 km kvar. Bara att fortsätta.
Första milen nästan var jag ganska glad eftersom jag märkte att jag hade lärt mig hantera skidorna mycket bättre sedan jag började åka. Jag kunde parera när folk ramlade framför mig, ibland i alla fall. Och jag kunde byta spår för att undvika vattenpölar som kom med jämna mellanrum. Men när det var en stor vattenpöl över alla spår och det var tänkt att man skulle braka ut i skogen mellan stubbar och mossiga stenar med skidorna blev jag lite tveksam. Väl tillbaka i spåret kändes det lite bättre igen.
Men det gick över.
Någon på jobbet hade sagt att Vasaloppet är minsann ett flackt lopp. Det miffot var jag tillslut redo att strypa. Det var ju inget annat än uppförsbackar! En och annan nedförsbacken blandade sig i också men sedan var det raskt en uppförsbacke igen. Att diagonala var det inte tal om.
Väl i Oxberg var jag vansinnig. Då hade vi alltså gjort 17 km av loppet och inte en meter var gratis i princip. Jag började visualisera vad jag skulle skriva när jag la in en kommentar på Run Keeper efter rundan. Om batteriet i telefonen skulle hålla ut hela loppet. Det gick i stil med: Satanshalvvasafuckingloppet.
 
Bara som en parentes: Blåbärssoppa är den godaste drycken alla kategorier. Om ni inte visste det.
 
Vid 25 avverkade km började det bli såpass platt att det var läge för diagonalåkning och lungorna fylldes med luft och harmonin spred sig i blodet. Äntligen skulle jag kunna glida fram och diagonala.
Hoppsan, inget satans fäste här inte!
 
Sträckan mellan 25-35 km var riktigt tung. Jag rörde mig framåt men lika snabbt som en full koala. Inget fäste, tung snö och armar och axlar som började kännas. Nedförsbackar som jag kände mig osäker på innan eftersom man kunde trilla var en välsignelse. Där var det bara att staka som en idiot för att få någon gratismeter. Trillar jag så trillar jag, tänkte jag.
 
I Eldris viskade en liten ljus röst att nu var det minsann bara 9 km kvar. Inte konstigt att jag är trött, jag har 36 km i benen. Strongt jobbat! Heja dig! Du grejar det här!
Ni vet sådär lite glättigt och falskt. För sedan slog det mig att bara 9 km innebar jäääättelång tid för mig som var så långsam. Bara typ över en timme kvar? Vem försöker jag lura??
 
Rör dig framåt, rör dig hela tiden. Även om det går hur långsamt som helst ska du framåt.
 
Bara 7 km kvar. Bara! BARA??! Satan, det här är ju åt helvete!! Ont överallt och inget fäste. Och var är blåbärssoppan?
Vid 5 km började hoppet komma tillbaka. Nu började det bli känning på slutet. Nu behövde jag inte spara något utan kunde bara köra. Armarna skulle hålla. Och benen, hade de hållit så här långt skulle det gå finfint.
 
Vid 4 km blev det lite isigt men kraften kom tillbaka. Bare å åk helt enkelt. Vid 2 km började man höra speakern inne i Mora. Herre gud, det finns ett slut på detta alltså!
När jag körde vid campingen i Mora var det riktigt nära och det kändes, gud vad det kändes! Den sista backen upp bjöd stora skärmen på en hälsning från familjen vilket nästan fick mig att börja gråta. Bara raksträckan i mål kvar! Jeflar vad bra jag blev på att staka. Och fort gick det också!
 
 
Oj vad den synen var härlig att se! Dock blev det inget plåtat just då eftersom batteriet i telefonen lagt av. Och det var nog för avancerat för mig att ge sig in på sådana grejer just då. Det enda som fanns i huvudet då var att ta av mig skidorna (utan att trilla omkull), leta upp den snabba vapendragaren, leta upp överdragskläderna vid campingen och stappla hem. Det är ju inte varje dag man tränar i över sex timmar och jag kände mig lite trött.
 
6.11.11. blev tiden och jag var inte riktigt nöjd. Vapendragaren kontrade men att det var väl visst en bra tid om man tänker på att jag började åka skidor sex veckor innan. Jo, så är det ju faktiskt. Och då kändes det lite bättre.
 
 
Den natten surrade det i hela kroppen, och det var inte bubblorna. Snacka om att vi var värda de bubblorna!
 
Då är det bara att ge sig på nästa utmaning i Klassikerföljetongen. Till den grenen har vi i alla fall ett mycket tjockare pannben att jobba med, även om det inte var litet innan.... För även om det var hårt ute i spåret fanns det aldrig en tanke att jag skulle bryta. Aldrig någonsin! Hade jag skadat mig utefter vägen hade jag helt klart gått i mål med sjukvårdspersonalen.
För i mål, det skulle jag.
 
 
 
 
 

Ingen vanlig söndag

Kategori: Flera vovvar

 
Idag har lillmatte varit lite upptagen. Jovars, resten av familjen också. Det var bara jag som höll ställningarna hemma. Resten av goa familjen var i kyrkan på dop med min lillmatte. Fin klänning och bästenappen och allt. Misstänker att vi snart går bildbevis i en blogg nära er.
 

Kom ihåg-lapp

Kategori: Sanya

Madamen ser inte helt onöjd ut, eller hur?!
 
Nästa gång jag bestämmer mig för att köpa ett underställ ska jag inte köpa ett svart. Eftersom den lilla vita madamen är så frikostig och gärna delar med sig av allt (utom maten då kanske) och då speciellt en massa päls renderar det i att jag blir ståendes i tvättstugan i dryga timmen bara med att noppa vita hårstrån från stället. Det är det eller att bokstavligt svinga sina lurviga. Med vit päls på utsidan.
Om jag mot förmodan skulle komma på tanken att visa mig i mitt underställ (typ träningsläger, det händer!) skulle folk tro att jag hade svårt att skiljas från vovven. Det stämmer förvisso men kanske inte till den grad att jag skulle rulla mig i hennes päls innan jag åker.
 
Vän av ordning kan här inflika att päls värmer och att det säkert bara är av omtanke den lilla madamen delar med sig av sin värmande päls. Hon är ju trots allt en vänlig själ. Men jag hade gärna valt själv om man säger så.
 
Man skulle kanske kunna tänka sig att de kunde dela upp kläderna: Hozz tar de mörka och Sanya de vita? Fast det blir förmodligen efter att de lärt sig gå på toaletten i badrummet regniga dagar och innan dess har jag hunnit med många håriga underställ.

Det blir nog lättare att köpa ett multifärgat underställ trots allt.