Lillians foto

En blogg full av bilder

Halvklassikern 2014

Kategori: Tävlingar

Såhär i nyårstider hör det till att man blickar både lite bakåt och framåt och kanske till och med blir lite sentimental på kuppen. Hur som helst tänkte jag att det kan vara läge att summera Halvklassikern som genomfördes under 2014.
Jag hade hålit emot länge men tillslut gav jag efter och vapendragaren och jag anmälde oss till loppen som ingår i Halvklassikern.
 
HalvVasan
Eftersom min erfarenhet av att åka längd är begränsad till en tur i Skatås när jag gick i femman kändes det här som en alldeles lysande idé... Nåväl, hur svårt kan det vara? Eftersom vi har haft tre snörika vintrar här på västkusten det senaste skulle man ju hinna träna och allt så det skulle ju inte bli några problem. För säkerhets skull hoppade vi på ett träningsläger i Transtrand när vi fick chansen och tur var väl det. I januari lös snön fortfarande med sin frånvaro. Träningslägret blev väldigt lyckat och var väl det som gjorde att det där loppet gick att genomföra överhuvudtaget. Detta inlägg berättar lite mer om det.
 
 
Efter träningslägret var det fortfarande ingen snö på dessa breddgrader och nu började det kännas lite stressigt. Men så kom den och då gällde det att smida medan järnet var varmt så att säga. Och det var tur det. Skiten låg bara i två veckor men jag lyckades klämma in två pass i Åkulla. Trodde väl aldrig att jag skulle komma på idén att dra ut i skidspåret själv och slita. Men efter att jag fattat vilket håll man förväntades åka och hade dragit rundan ett par gånger kände jag mig nästan som en erfaren skidåkare.
 
Så blev det dags att åka till Mora. Meteorologerna lovade töväder och helt plötsligt var vi tvungna att lära oss det här med klistervalla. Vilket vi hade hållit oss ifrån eftersom det skulle vara så svårt. Men återigen, hur svårt kan det vara? Vi kollade lite filmer på Youtube och satte sedan igång och vallade i köket.
 
 
Vi hade lite olika upplägg på vår vallning vilket resulterade i att jag inte hade något fäste alls medan vapendragaren hade hela skogens lösa saker under sina i små klungor.
Loppet sedan, ojoj.... Kan sammanfattas i p a n n b e n. Det man inte har i teknik får man ha någon annanstans så att säga. För att ni ska ha en aning kan jag berätta om hur det lät när jag i augusti träffade en från träningslägret: -" Jaja, ni gjorde Halvvasan ja. Det var väl bra gjort, du var ju så vansinnigt dålig på skidor sist vi sågs." Tackar...
 
HalvVättern
Då var skidorna klara och skönt var ju det. Cykla kan man ju i alla fall. Men som en granne uttryckte i somras. -"Jaha, cyklade du Halvvättern? Jag har inte sett dig cykla, brukar du göra det?" Nja, kanske lika ofta som Fantomen går på gatan klädd som en vanlig man. Det kom lite andra lopp emellan. Ett Seedinglopp skulle springas, där tiden tangerade personbästa på milen, och ett Varv skulle springas. Då vill man ju inte vara helt slut i benen, varesig när man tränar eller springer. Cykling fick det bli en annan dag. Men ett, tu, tre så var dagen kommen för loppet.
Dagen startades vid fyrasnåret för att hämta upp vapendragaren och dra till Motala. En liten miss i planeringen gjorde att det blev lite tidigt. Eftersom vi tydligen inte skulle starta i Jönköping som ligger lite närmre.
Väl på parkeringen kunde vi snabbt konstater att vi var de enda som inte hade racercyklar. Men innan dagen var slut såg vi lite andra cyklar, även om vi inte var många.
 
http://photos-e.ak.instagram.com/hphotos-ak-xpa1/t51.2885-15/923674_1445304349059572_1439906573_n.jpg
 
Dagen bjöd på sol och härliga 20 grader. Och blåst. De första milen gjordes på bilväg ute på slätten och där blåste det inte medvind. Sedan in i skogarna där det gick uppför och nerför. När det sedan var dags för landsväg igen och den sabla motvinden drog i höll jag på att vika ner mig. Då hade vi cyklat 5 mil.
Vapendragaren la in en extra växel och drog en stund och tur var väl det. Sedan kom vi in på småvägar ute i skogen där vägen gick lite upp och lite ner, lite åt höger och lite åt vänster. Kossorna ute i de tassemarkerna har nog inte ofta så mycket kul att titta på som den dagen.
Någon mil till gick där.
Sedan var det lite ängar med vacker vallmo och blåklint in bland rågen. Några roliga ortsnamn som nästan gjorde att jag stannade och tog fram telefonen. Nästan. Någonstans var vi också tvungna att stanna och ta en bit Snickers och skaka ut lite blod i rumpa och händer. Depåstoppen var som en skänk från ovan och aldrig hade jag väl trott att saltgurka skulle smaka så gott!
Sedan var det landsväg igen och orken började tryta. Benen var definitivt inne i andra andningen. Eller tredje. Lyckades dock prata bort en landsvägsmil eller två. Men vädret bjöd på sig och ibland kunde man nästan tro att man var ute på en härlig dagstur. Riktigt najs cykelbränna hann vi med under dagen i alla fall.
 
Tillslut började jag få målvittring och la in en extra växel. Tittade på klockan och tänkte att det här kanske vi kan klara på åtta timmar! Träningsklockan hade lagt av men vi var ju snart framme och jag började trampa på för kung och fosterland, till vapendragarens stora förfäran men var gör man annat än hänger på?
Efter en stund frågade jag hur långt det var kvar eftersom hennes träningsklocka fortfarande var med. Fyra kilometer. Fyra??! Liten miss i planeringen med andra ord men hur skulle det se ut om man helt plötsligt började tantcykla igen? Nä, den tänkte vi inte bjuda på så det var bara att stå på.
Motala dök upp och med det alla förbenade kullerstensgator. Kan säga att de kändes när vi susade fram snabba som vinden, in bland villaområdena och smågatorna. Som aldrig verkade ta slut. Var sjutton var det där förbenade målet egentligen??
När vi äntligen får syn på det står det en spelevink och vill att vi saktar farten in i mål? Go eller, undan för ess!
 
http://photos-g.ak.instagram.com/hphotos-ak-xap1/t51.2885-15/10431885_301053536738742_125911576_n.jpg
 
När vi sedan gick av cyklarna darrade benen och jag vågade inte sätta mig i gräsmattan eftersom jag inte var säker på att jag skulle kunna komma upp igen. Men som PT-systern skrev: då har ni tagit ut er i alla fall. Ja jösses, det ska gudarna veta att vi hade.
 
Efter välbehövlig middag och total förvirring innan vi hittade tillbaka till parkeringen var det dags att sätta sig bakom ratten och avverka ytterligare 3,5 tim.
Detta var en söndag och jag kan säga att jag var väl inte riktigt människa förrän på onsdagen. Och gå i trappor ska vi inte ens nämna. Att ha ont i musklerna fick en ny dimension efter det.
 
HalvVansbrosimningen
Ni som känner mig vet att säga till mig att man är viking inte alltid funkar. Det ger liksom ingen tröst när prognosen visar på +13 grader i vattnet. Jag fryser ju från september till maj i detta kalla land så dra inget om någon vikigagen för den är satt ur spel just hos mig.
Veckan innan var just det läget, +13 grader och det var inte säkert att simmet skulle genomföras. För de som skulle simma 3 km. För oss andra var det tydligen OK.
Jag hade fått låna en våtdräkt av PT-systern men den var ruskigt kort i både ben och armar så det fanns ingen tröst att hämta där inte. Dagen kröp allt närmre och jag började verkligen fundera över klokskapet i detta tilltag, jag skulle ju inte överleva i 13-gradigt vatten!
I min förtvivlan på onsdagen fick jag helt plötsligt en stund av fullständig klarhet och började leta längst in i garderoben. Och jag hittade den!!! Våtdräkten jag fått av en kompis för åtta år sedan. Och den passade dessutom! Jag hoppade runt hemma i ren glädje iförd våtdräkt (familjen var inte riktigt på min nivå men höll god min). Nu fanns det ju en chans att överleva detta tilltag!
 
Vapendragaren hade gått och fått en operationstid vilket var himla tråkigt. Inte operationen just utan anledningen som tvunget skulle opereras. Som tur var hade ytterligare en vapendragare anmält sig till simmet så vi packade bilen och satte kurs mot metropolen Vansbro. Behöver inte nämna mer av den resan annat är det var mycket gran. Ruskigt mycket nästan.
Vi hade bokat boende i Äppelbo så när vi hade gjort Vansbro styrde vi kosan dit. Där tillbringade vi kvällen med myggen. Det var typ det som fanns där.
Innan vi på tävligsdagen hoppade i det iskalla vattnet förkunnade speakern glatt att det var det kallaste simmet i historien. Jo, man tackar.
  http://photos-b.ak.instagram.com/hphotos-ak-xpa1/t51.2885-15/10499210_748380881870049_1962049399_n.jpg
 
Tyvärr kan jag inte skryta med att all teknik duktiga simfröken hade lärt mig under våren visade sig i denna fullständigt iskalla å. Det blev kärringsim för hela slanten av ren överlevnadsinstikt. Fick jag hakan under vattenytan höll jag på att få hjärtstopp.
Men den medaljen var skön att få i sin hand. Jag hade överlevt!
 
http://photos-a.ak.instagram.com/hphotos-ak-xpa1/t51.2885-15/10499129_248062382068320_1708211207_n.jpg
 
Lidingö15
Springa kan jag ju så detta var som hemma på gatan. Förutom att jag haft problem med hälen sedan maj vilket resulterat i att jag knappt sprungit sedan dess. Men en tur hem från Kungsbacka (16km) en dryg vecka innan visade att det skulle funka. Det handlade bara om hur man hanterar smärtan.
Mannen ställde upp som resesällskap och förste supporter och en ny vapendragare i spåret hade jag funnit i Stockholm också. För den första vapendragaren var tyvärr fortfarande uträknad pga sin operation.
Sablar vad mycket backar de har där ute på den där ön! Det var ju inget annat. Känns ju lite extra mycket om man inte kunnat träna så mycket som det var tänkt. Efter 8 km var jag helt slut och det brände som eld i låren. Fick t.o.m. gå i två backar och det hör ju inte till vanligheterna om man säger så. Men tiden blev skaplig trots allt och jag var bra slut när jag gick i mål.
 
http://photos-a.ak.instagram.com/hphotos-ak-xfa1/t51.2885-15/10706800_365429756951928_1224751174_n.jpg
 
Efter det var jag med om en av mina simplaste duschupplevelser, alla kategorier. Men vad gör man inte för att kunna åka och titta på slott?
 
Ni kanske förstår varför jag inte skrivit det här inlägget tidigare. Är ju hur långt som helst men jag hoppas ni har orkat läsa hela. Vi har ju haft lite ledigheter här i dagarna så det kanske kan hinnas med i alla fall.
 
För att summera det hela var det en helt otroligt knäpp idé vi fick men vad roligt det ändå har varit! Det har gjort att jag lärt mig mycket nytt och har fått tillfälle att träna olika saker, vilket jag inte skulle gjort annars. Vem trodde att jag skulle börja tycka det var skitroligt med simning helt plötsligt på gamledar?
För att inte tala om att flytta fram sina gränser och gå utanför komfortzonen. Det känns som jag aldrig var inne i den under den här resan. Kanske nosade lite i slutet bara.
Jag är inte ett dugg sugen på att göra hela klassikern. Då måste jag verkligen förlorat förståndet fullständigt om jag skulle komma på den idén. Istället har jag satt upp ett annat tokigt och riktigt utmanande mål för detta året tillsammans med min vapendragare Katarina vilket ska bli jättekul. Och skitläskigt!
Mer om det i en blogg nära dig så småningom.

Men fram tills dess måste det byggas, tränas och förberedas. Och för att hålla koll på dagarna kan man behöva en kalender och vad passar bättre om inte världens bästa kalender? Mer om hur du skaffar en kan du läsa om här!
 
 

Göteborgsvarvet 2014

Kategori: Tävlingar

 
Jepp, då kommer äntligen den efterlängtade race reporten från Göteborgsvarvet. Vet inte varför det dröjt, eller jo. De fina bilderna ligger i tryggt förvar i lillekameran och jag orkar inte leta reda på laddsladdar och annat jox så där får de ligga ett tag till. Dessutom har jag knappt suttit framför datorn sedan dess heller. Men nu mina vänner.
 
Precis som förra året bestämde högre makter att det skulle bli varmt denna helgen. Dock inte så varmt som förra året då vi var uppe och nuddade på 28 grader. Men 20 grader det känns också, speciellt som jag springer sämre och sämre för varje grad över 15.
 
Tur för mig att jag är med i adidas tribe 365. Annars hade jag fått skicka upp överdragskläderna i ett träd och nervöspinkat på samma ställe eftersom jag kom till startområdet tio minuter innan det var dags att starta. Men nu är jag med där så allt löste sig.
Iväg bar det och bra gick det. Hade bestämt mig för att undvika alla eventuella duschar eftersom de gör att jag inte riktigt kan läsa av kroppens signaler på värmen. Förra året mådde jag inte alls bra och fick gå flera gånger och den här gången ville jag veta vad som hände innan jag mådde dåligt.
Efter 4,5 km segnade plötsligt en löpare ner i asfalten, ca 5m framför mig. Efter ytterligare 200m fick en man hjälp till ambulansen på en bår. Efter det var jag ganska ödmjuk och målet blev snabbt att jag skulle må bra hela rundan.
På träningsrundorna tidigare fick jag ont i fötterna efter ca 13-14km. Nu fick jag ont efter milen och det la sordin på farten litegrann. Precis som om händelserna vid 4.5 km inte var nog...
Farten blev inte den jag tänkt men jag var metalt pigg och stark hela vägen, vilket kändes skönt. Och jag mådde bra hela vägen även om kroppen inte hängde med riktigt.

Sammanfattningsvis är jag nöjd men ändå inte riktigt. OK, jag kapade tiden från förra året med 14 minuter men den tiden var urusel. Anmälan till nästa år är redan gjord och nu gäller det att tokträna och komma igen starkt nästa år. Och med den lyxiga morsdagspresenten jag fått idag lär det gå som en dans!
 
 
 

Vår i luften

Kategori: Tävlingar

 
Efter att ha legat i sängen en hel dag i feber så det känns som man börjar utveckla liggsår var det riktigt härligt att febern äntligen släppte sitt grepp om mig idag. Och vilken dag att må bättre på! Tjena, våren är här liksom och det med besked.
Den lilla rundan jag orkade med vovvarna var helt underbar och jag ser fram emot att gå längre promenader med vovvarna i helgen.
Löpningen får vänta lite, hur taggad jag än är att ge mig på den med full kraft. Med en hosta som skulle göra en 80-årig rökgubbe blek verkar det vara lite dumt att utmana den med en löprunda just nu.
 
När vi nu ägnar oss åt lite lugnare aktiviteter fick jag nys om en fototävling på nätet för Sveriges gulligaste husdjur. Men hallå, de bor ju hemma hos oss! Jag började hur som helst leta i arkiven och hittade flera härliga bilder på vovvarna som jag tog förra sommaren. Jag blir alldeles glad när jag ser dem och sitter och ler lite fånigt för mig själv. Arketypen för en nördig matte som älskar sina små goa vovvsingar...
 
 
Efter lite sorterande och sållning kom jag i alla fall fram till att ett kort på dem var skulle vi ha med i tävlingen.
Så nu är jag ute och fiskar efter era röster!
Jag tänker inte strössla en massa vallöften kring mig som jag sedan inte kan hålla efter vi vunnit. Men jag kan lova en sak och det är att det är två ruskigt goa vovvar som är väl värda att vinna!
Fotografmatte skulle bli grymt glad också förstås...
 

Seedingloppet 2014

Kategori: Tävlingar

Nu kan det ju verka som jag inte gör mycket annat än kör lopp men så är icke fallet. Jag hinner med att jobba lite också, även om det blir lite tight ibland.
 
 
Igår var det i alla fall dags för Seedingloppet. Och varför kommer man på idén att seeda sig till Varvet? Jo, om man senast det begav sig var lika snabb som en vandrande pinne har man ju alla möjligheter att åka upp ett par pinnhål tack vare seedingloppet. Det var planen.
De senaste tre passen innan loppet var härligt snabba och jag hade lite vittring på att det skulle kunna bli bra det här. Bad en stilla bön och kanske offrade en höna också för att komma under timmen. Allt under timmen skulle jag vara nöjd med!
Som tur var hade jag med mig två andra musketörer och den ena är stadsgrabb och van att åka spårvagn. För en gammal veteran som mig som kunde alla spårvagnars sträckning i sömnen för tjugo år sedan var det nästan lite läskigt när man inte ens vet hur man stämplar när man åker vagnen.
 
Väl ute vid Frihamnen försökte vi hänga med klungan och tillslut hittade vi till startområdet. Bara att lämna in sina överdragskläder och leta upp rätt snöre att ställa sig bakom. Eftersom jag har frusit konstant i två veckor hade jag min tunna jacka på mig och den visade sig vara lite väl varm redan efter två kilometer. Min skarpsynta PT-syster såg direkt att jag hade på mig för mycket men försökte tappert hålla god min. Är man frusen så är man.
 
Innan startstottet gått hade jag hunnit stänga av och på min RunKeepertant tre-fyra gånger och den enda vägledningen jag fick av den under loppet var att hoppsan, det här var snabbt. Och hur snabbt är det inte på riktigt då, eftersom jag hade någon minut tillgodo med allt fipplande i startområdet.
 
Nåväl, benen kändes pigga och jag sprang på. Hade ett tempo som imponerade på mig själv men eftersom det kändes bra fortsatte jag. Jag lyckades hålla tempot ända till 7 km. Där fick jag en liten svacka på den platta och soliga banan men det var bara att hugga i och inte tappa för mycket. Lite långsammare blev det de tre sista km men även då var det en imponerande tid för mig.
På upploppet orkade jag dock inte göra min vanliga slutspurt eftersom jag inte hade så mycket krafter kvar men jag höll i alla fall tempot bra hela vägen in.
 
 
(Eh, jag har inte riktigt så gula tänder i verkligheten...?)
 
Väl i mål såg jag på RunKeeper att jag hade lyckats få till en bra tid men frågan var hur bra? Väl hemma såg jag att jag var fyra sekunder från mitt personbästa och hade en tid på 57.16. Fyra sura sekunder men jag är riktigt nöjd med tiden. Känns bra att öppna löparsäsongen med den farten!
 
Nu är det bara att nöta asfalt som gäller och att få till längden inför Varvet. Hinner nog med ett millopp innan dess men främst distans och backträning står på schemat framöver.
Ja, och så lite simträning och cykling också. Halvklassikern fortsätter ju...

HalvVasan 2014

Kategori: Tävlingar

Okej, inte riktigt lika snabb som löpet på kvällspressen. Men det är ju jag som bestämmer här inne och nu bestämde jag att det var dags att skriva ner vad som hände den där dagen. Jag har inte dragit på det för att det var alldeles fruktansvärt på något sätt. Det har inte blivit så mycket tid vid datorn bara. Eller jo, en del bilder har redigerats som jag har haft med mig hem efter alla roliga fotograferingar jag haft det senaste. Bloggen har dock inte fått så mycket tid helt enkelt.
 
Vi börjar väl från början tänker jag mig.
Vapendragaren: Kan vi inte göra Tjejklassikern?!
Fotografen: Nja, vet inte. Nä..
Tiden går.
Vapendragaren: Men det hade väl varit roligt? Ut och snorsporta och tokträna för att klara alla tävlingar?!
Fotografen: Nja, vet inte om jag är riktigt beredd på alla de grenar man måste träna på. Skidor liksom, det har jag bara sett på bild.
Tiden går. Fotografen går och vinner en startplats till Lidingö Tjejlopp.
 
Vapendragaren: Det är ett tecken, vi ska helt enkelt göra Tjejklassikern!
Hamstern börjar springa hos Fotografen. Det är väl det Vapendragaren vet, att motståndet är bräckligt och börjar vittra i kanterna...
 
Fotografen: Okej, vi gör det. Men Tjejklassikern, låter inte det lite tjejigt? Vi är ju inte så tjejiga precis. Ska vi inte satsa på Halvklassikern när vi ändå är igång?
Vapendragaren: Ehh.. (lite smått panik i rösten) Okej, vi kör på det!
 
Det var bakgrunden till att jag fann mig själv på ett skidteknikläger i Transtrand i början på januari. Bland vallabodar, 17 minus och en massa skidor både högt och lågt. Och det visade sig vara en helsikes tur att vi bokade in det lägret med tanke på att vi endast hade två veckor med snö hemma hos oss. På hela vintern.
 
 
 
Och så satt man då där på köksgolvet i lägenheten i Mora och vallade skidorna med klistervalla och tejpade på en massa lappar på all utrustning så man skulle hitta allt igen som farit runt med olika transporter i Moratrakten. Bara för att jag inte har vett på att ta mig an utmaningar som är lagom. Men ni vet ju vad vi tycker om utmaningar som är lagom.
Just det. Ingen sport alls.
 
 
Med den inställningen får man också stå sitt kast och där stod vi i startfållan och väntade på att det skulle bli dags.
Lite trångt i början och snön var ju ganska blöt. Efter tre km kunde jag konstatera att jag redan var varm. Låt mig se, 42 km kvar. Bara att fortsätta.
Första milen nästan var jag ganska glad eftersom jag märkte att jag hade lärt mig hantera skidorna mycket bättre sedan jag började åka. Jag kunde parera när folk ramlade framför mig, ibland i alla fall. Och jag kunde byta spår för att undvika vattenpölar som kom med jämna mellanrum. Men när det var en stor vattenpöl över alla spår och det var tänkt att man skulle braka ut i skogen mellan stubbar och mossiga stenar med skidorna blev jag lite tveksam. Väl tillbaka i spåret kändes det lite bättre igen.
Men det gick över.
Någon på jobbet hade sagt att Vasaloppet är minsann ett flackt lopp. Det miffot var jag tillslut redo att strypa. Det var ju inget annat än uppförsbackar! En och annan nedförsbacken blandade sig i också men sedan var det raskt en uppförsbacke igen. Att diagonala var det inte tal om.
Väl i Oxberg var jag vansinnig. Då hade vi alltså gjort 17 km av loppet och inte en meter var gratis i princip. Jag började visualisera vad jag skulle skriva när jag la in en kommentar på Run Keeper efter rundan. Om batteriet i telefonen skulle hålla ut hela loppet. Det gick i stil med: Satanshalvvasafuckingloppet.
 
Bara som en parentes: Blåbärssoppa är den godaste drycken alla kategorier. Om ni inte visste det.
 
Vid 25 avverkade km började det bli såpass platt att det var läge för diagonalåkning och lungorna fylldes med luft och harmonin spred sig i blodet. Äntligen skulle jag kunna glida fram och diagonala.
Hoppsan, inget satans fäste här inte!
 
Sträckan mellan 25-35 km var riktigt tung. Jag rörde mig framåt men lika snabbt som en full koala. Inget fäste, tung snö och armar och axlar som började kännas. Nedförsbackar som jag kände mig osäker på innan eftersom man kunde trilla var en välsignelse. Där var det bara att staka som en idiot för att få någon gratismeter. Trillar jag så trillar jag, tänkte jag.
 
I Eldris viskade en liten ljus röst att nu var det minsann bara 9 km kvar. Inte konstigt att jag är trött, jag har 36 km i benen. Strongt jobbat! Heja dig! Du grejar det här!
Ni vet sådär lite glättigt och falskt. För sedan slog det mig att bara 9 km innebar jäääättelång tid för mig som var så långsam. Bara typ över en timme kvar? Vem försöker jag lura??
 
Rör dig framåt, rör dig hela tiden. Även om det går hur långsamt som helst ska du framåt.
 
Bara 7 km kvar. Bara! BARA??! Satan, det här är ju åt helvete!! Ont överallt och inget fäste. Och var är blåbärssoppan?
Vid 5 km började hoppet komma tillbaka. Nu började det bli känning på slutet. Nu behövde jag inte spara något utan kunde bara köra. Armarna skulle hålla. Och benen, hade de hållit så här långt skulle det gå finfint.
 
Vid 4 km blev det lite isigt men kraften kom tillbaka. Bare å åk helt enkelt. Vid 2 km började man höra speakern inne i Mora. Herre gud, det finns ett slut på detta alltså!
När jag körde vid campingen i Mora var det riktigt nära och det kändes, gud vad det kändes! Den sista backen upp bjöd stora skärmen på en hälsning från familjen vilket nästan fick mig att börja gråta. Bara raksträckan i mål kvar! Jeflar vad bra jag blev på att staka. Och fort gick det också!
 
 
Oj vad den synen var härlig att se! Dock blev det inget plåtat just då eftersom batteriet i telefonen lagt av. Och det var nog för avancerat för mig att ge sig in på sådana grejer just då. Det enda som fanns i huvudet då var att ta av mig skidorna (utan att trilla omkull), leta upp den snabba vapendragaren, leta upp överdragskläderna vid campingen och stappla hem. Det är ju inte varje dag man tränar i över sex timmar och jag kände mig lite trött.
 
6.11.11. blev tiden och jag var inte riktigt nöjd. Vapendragaren kontrade men att det var väl visst en bra tid om man tänker på att jag började åka skidor sex veckor innan. Jo, så är det ju faktiskt. Och då kändes det lite bättre.
 
 
Den natten surrade det i hela kroppen, och det var inte bubblorna. Snacka om att vi var värda de bubblorna!
 
Då är det bara att ge sig på nästa utmaning i Klassikerföljetongen. Till den grenen har vi i alla fall ett mycket tjockare pannben att jobba med, även om det inte var litet innan.... För även om det var hårt ute i spåret fanns det aldrig en tanke att jag skulle bryta. Aldrig någonsin! Hade jag skadat mig utefter vägen hade jag helt klart gått i mål med sjukvårdspersonalen.
För i mål, det skulle jag.
 
 
 
 
 

Stark

Kategori: Tävlingar

Krånglande vad och lite annat smått och gott hade gjort att jag inte fått till den förberedelse jag behövde och för en gångs skull hade jag tackat nej till en utmaning. Istället stod jag på åskådarplats, vilket kändes lite konstigt måste jag säga. Rent spontant känner jag att jag nog inte kommer göra det så många gånger, roligare då att vara med och känna den glädjen som sköljer över en när man klarat en utmaning, den är svårslagen!
 
 
Hur som helst hade syrran, tillika PT för Team äLLen, fått startplatsen i födelsedagspresent och hon skulle springa. Uppladdningen var inte den bästa med ryggskott som uppvärmning som gjorde att löpning inte var ett alternativ under ett par veckor. Någon enstaka mil hade blivit sprungen sedan slutet på augusti och ska man ge sig på 19 km terräng vill man gärna ha lite mer i benen innan. Men, vad göra? Bara att spotta sig i tassen och hugga i.
 
 
Vädret till ära hade jag tänkt vara lite bekväm och komma när hon skulle gå i mål. "Jag klarar det nog under två timmar". Jo, eller hur... Bäst att vara på plats efter 1. 20 tänkte jag. Och det var väl tur. Kameran var inställd och hängde beredd runt halsen, och där var hon! Syrran sprang i mål på 1.35.18. Liiite under två timmar med andra ord. Det var ingen picknick som ni ser men hon kände sig förvånansvärt stark ( ja alltså, hon var förvånad) och var såklart mycket nöjd med tiden.
 
 
Att dra runt 19 terrängkilometer på den tiden är riktigt bra.
Att inte få till förberedelsen som man vill är inte kul. Men vad gör ett par veckor när man förberett sig i ett par år? Därför var jag helt övertygad om att hon skulle göra en skapligt bra tid ändå. Nu var den ju långt mer än bara skaplig som sagt.
Att jag inte har den sträckan i benen till vardags och fegade ur är en sak. Men jag kan vilken dag som helst köra milen, just för att jag har en ganska bra och förberedd fysik som grund. Men syrran, hon ligger på ett annat plan till vardags...
 
 
På lite stappliga ben sattes kursen mot dusch och pizza och det hela kröntes med bio med det klassiska temat det goda mot det onda, världen blir räddad och en massa action under tiden.
 
 
Nämnde jag att hon är Team äLLens PT också förresten...?
 

Lidingö tjejlopp 2013

Kategori: Tävlingar

 
Det här var ett lopp som jag inte hade haft en tanke på att vara med på. Tills jag gick och vann en startplats. Med typ ingen betänketid alls och totalt manfall på kompisar som var sugna på att ge sig på en terrängmil anmälde jag mig med tanken att det kanske löser sig. Och det gjorde det.
Mannen hakade på och det hela blev en trevlig hotellweekend i storstaden på tu man hand. Sådant händer faktiskt ännu mer sällan än man ser Fantomen ute på gatorna klädd som en vanlig man.
Uppladdningen var helt obefintlig tack vare en ömmande vad och jag blev tvungen att prova metoden Vila sig i form. Bilden ovan illustrerar att jag är ganska glad efter att ha smugit mig runt 2 km. Jag kände i vaden och det hela gjorde mig lite orolig men jag höll god min och tänkte att jag skulle ju få vila en hel dag till innan det var dags.
Med packad bil och matsäck ställde vi in GPS:en på Skokloster slott på lördagen och gav oss iväg.
 
 
Vi sladdade in på parkeringen två minuter innan den sista guidade turen började och kom fram till det lilla sällskapet med andan i halsen. Men sedan blev det åka av. Guiden tog oss runt i slottet med stora älgkliv och berättade spännande historier kring slottet och dess upphovsman med flera, precis som sig bör. Det hela gick så fort att jag inte hade en chans att plocka fram kameran och ta kort. På den övre våningen fanns det tydligen ingen el och guiden älgade runt i de mörka rummen och visade med ficklampan på fantastiska sängskapelser, tapeter och världens äldsta kristallkrona.
Och hepp, hepp så stod vi ute på slottstrappan igen.
 
Vackert slott men nästa gång ska jag se till att jag har längre tid på mig att bara strosa runt i alla rummen. I alla fall de på första våningen som man får gå i.
 
 
Första natten hade vi bokat in oss på hotellet precis vid Sky City vid Arlanda. Snacka om första parkett för plane spotting. Dock blev vi lite besvikna när vi märke att alla planen åkte iväg och lyfte någon annanstans. Men några landningar hann vi med och det är ju alltid något.
 
 
Och så dagen D. Dags att leta upp det där loppet och springa för adidas Tribe 10K. Oron för dagen var att vaden inte skulle hålla, att vi inte skulle hitta och att det inte skulle finnas några parkeringar. En del att pyssla med med andra ord. Vi gav oss iväg i god tid och allt flöt på vilket gjorde att vi var på plats ca två timmar innan start.
Hämta nummerlapp, tribe-tröja och fynda ett par Adidasbrallor, dagen till ära.
 
Startade i sista startgruppen. Jag och några till.Vi behövde inte trängas om man säger så.
Vaden kändes bra, vilken lättnad! Jag hade ändå bestämt mig för att ta det lugnt i backarna och utnyttja nedförsbackarna och det fanns det ju ett par av dem. Jag sprang om folk hela tiden och det var ju såklart stärkande.
Jag hade lyckats komma upp i en ganska bra tid innan Aborrbacken. Om man hade lyckats missa den innan var inte svårt att göra det nu. Innan stod det en tomte på en altan mitt ute i skogen (kändes det som) och babblade i mikrofon att "nu kommer Aborrbacken och det är OK att gå i den." Väl framme fanns det två skyltar som förkunnade att nu minsann var det dags för Aborrbacken. "Är det nu man ska bli rädd", frågade jag mina medlöpare lite på skämt. Damen som precis hade kommit upp på min vänstersida sa lite lugnt att nejdå, Karins backe efter 8 km är värre. Tack...
 
Jag hade två mål med dagen: att springa hela vägen och att inte få ont i vaden (önskekategorin). 2/3 upp i Aborrbacken var det ju inte den fenomenala formen som gjorde att jag sprang. Det var nog mer en envishet skänkt av satan själv som gjorde att jag höll på att spy men ändå fortsatte springa. Har man bestämt sig så har man.
 
Jag fortsatte att springa förbi massa folk och började till slut undra hur stor startgruppen varit egentligen. Men då swischade jag precis två kvinnor som talade om för varandra att nu hade de varit ute och sprungit i en timme. Det förklarade ju saken, själv hade jag sprungit i ca 45 minuter.
När det var 1 km kvar började man höra speakerrösten från målområdet och det var en skön känsla kan jag säga. Och min vana trogen spurtade jag på målrakan. Skillnaden den här gången var att jag inte fick med mig någon i ruschen vilket jag alltid brukar få annars.
Medalj, banan och borta vid kanelsnäckan kom jag på att jag hade glömt stänga av RunKeeper-tanten. Rutinerat... Tiden blev i alla fall 1.04.32.
En lyxig goodiebag senare började jag undra vart mannen tagit vägen bara för att upptäcka att han stod och tog kort på mig. Han hade haft koll på mig hela tiden från målrakan och förevigat min fräsha och utvilade nuna ett par gånger om.
 
 
Mina five minutes of fame. Var ju tvungen att plåta mig inne på Adidas Runbase. Inte varje dag man har chans till det.
Sammanfattningsvis var det himla roligt att springa Lidingö tjejlopp och vad som gjorde mig ännu gladare var att vaden höll hela vägen och inte gjorde ont efteråt heller. Mina två mål med loppet nåddes och jag är kalasnöjd! Nästa år ska vi fila mer på tiden.
 
 
 
 
 

Hösten

Kategori: Porträtt Barn

 
Jodå, i måndags kom hösten till dessa breddgrader. Då kan vi ju passa på att vara med i en hösttävling:
Med denna bild är jag med i tävlingen som ordnas mellan Katarina Ratcliffe och Cupnation.
Gurkan får vara med mig i denna tävling så håller vi tummarna att det blir vinst. Jag har ju inte vunnit något alls den här veckan och det blir ju lite ovant liksom...

 

Midnattsloppet 2013

Kategori: Tävlingar

 
Jodå, visst sprang vi Midnattsloppet i lördags. Referatet har låtit vänta på sig men nu mina vänner, nu kommer det.
Såhär i efterhand inser jag att jag laddade ganska bra hela veckan innan. Egentligen inte medvetet utan jag åt lite bättre och nyttigare av andra orsaker men jag tror att bonusen blev ett kalaslopp och det tackar man ju för! Speciellt efter den här sommaren som kännetecknas av mediokra lopp när bottenrekordet slogs gång på gång.
 
För det första var det lite ovant att inte springa i 25 grader och strålande sol. Här pratar vi 15 behagliga grader och naturligtvis ganska sent på kvällen, hörs ju liksom på namnet.
Första kilometern var långsam och vi sprang som ett knippe välorganiserade sillar, stundom i kompakt mörker. En ny erfarenhet men man kan ju inte gå där och strosa så när det blev lite luftigare drog jag på. Kände snabbt att kroppen svarade och var stark vilket var en underbar känsla! Kilometrarna passerade och känslan av att vara stark som en björn höll i sig, kilometer efter kilometer.
Hade ju läst på i tidningen och sett att det skulle komma en backe som heter duga vid ca 7 km. När den så kom kände jag att äntligen ska jag få ta mig ann den här satansbacken som alla darrat inför och lämnat goda råd om hur man klarar. Jag tog det lugnt eftersom min strategi var att orka hela vägen och istället utnyttja nedförsbackarna för att få upp farten. 
Väl uppe med utsikt över hela staden kände jag mig full av energi och spurtade ner. Nåja, så mycket som det tilläts av de nötter som inte förstod att vi skulle vara snabba som blixten i vänsterfältet och småsprang lite lätt där. Slutade med att jag körde över i högerfilen och nästan drog med mig ett par åskådare på vägen ner.
 
Backen vid Vegagatan var då lite mumsigare. Benen hade avverkat ca 9 km och även om det fortfarande kändes bra började det kännas att det var i slutet på loppet. Men känslan när jag såg målet med alla blinkande lampor var underbar. En lång härlig och kolsvart raksträcka låg mellan mig och det blinkande målet och jag gav järnet. Som vanligt på upploppet. Men det trevliga denna gången var att jag inte höll på att kräkas efter mållinjen.

RunKeeper-tanten visade på 10 km och 390 meter. Det förklarade att jag hade en bra kilometertid men slutade på 1.00.22. Målet var att komma under timmen och det hade jag gjort om det varit 10 km.
Målet var också att det skulle kännas bra och det gjorde det! Hela vägen.
 
Sammanfattningsvis ett kalaslopp!
 

Falkenbergs stadslopp 2013

Kategori: Tävlingar

Idag var det dags igen. På morgonen trodde jag i min enfald att det skulle bli molnigt och lite svalare men det gick över. Sviten med att springa lopp i minst 25 graders värme bröts inte idag. Dock var det en del moln men det gjorde ju varken till eller från en dag som denna.
Jag gick ut ganska hårt för att från början ha en bra tid. Har märkt på träningar att det ofta är då jag får bra tider men det höll inte hela vägen. Hade musik i lurarna och försökte peppa mig själv hela vägen: Jag orkar,  nu var det lite svalt, jag är pigg. Typ så.
Falkenbergs stadslopp är ju ganska flackt. Fram till de sista 400 metrarna. Där tyckte jag att det dök upp backe efter backe och jag var helt slut. Backe, sväng, backe, sväng igen. Men var sjutton var det där jefla målet egentligen?
 
Koncentrerad spurtare
 
När så äntligen målet var i sikte 100 meter längre fram var det dags att spurta. Såg dessutom att jag hade en urusel tid så det blev ytterligare motivation till spurten. Korsade mållinjen på den mediokra tiden 1.00.34 och väl över var jag bra nära att kräkas. Men syrran blev impad av min spurt och det är ju alltid något.
Jag proppsade dessutom på att vi skulle kolla vilka nummer som vunnit priser och det gav syrran 1 kg kaffe. Tur att det är hon som dricker kaffe i sällskapet.
 
Syrran ryckte tag i en tant på gatan som fick agera fotograf
 
Syrran sprang in på ett tufft personbästa och jag lyckades med personsämsta. Nåja, man kan inte vara på topp jämt. Även om någon dag hade varit kul. Bara hem och träna så man kräks i diket, för att slippa göra det med 2000 åskådare.
Om en månad är det dags igen. Förhoppningsvis är jag lite bättre tränad och med tanke på att vi ska springa på natten borde det vara svalare. Men man ska ju inte vara för säker...

Varbergsloppet 2013

Kategori: Tävlingar

 
Varför bryta en lite småmysig vana att berätta om alla lopp jag springer?
Hur som helst var jag med i Varbergsloppet i lördags. Vilken folkfest i hela staden! Började dock med att jag fick hitta på en egen parkering längs järnvägsspåret för att lyckas bli av med bilen. Som tur var hade fler kommit på den briljanta idén och tillsammans trotsade vi skylten som talade om att det var parkering förbjuden. Man kan ju inte hålla så hårt på formaliteterna en sådan dag. Eller nå't i den stilen...
 
Väl framme tog de vanliga rutinerna vid: hämta ut nummerlapp, hoppsan en T-shirt också! Stå i toakön långt över uppvärmningen för vad ska man göra, man måste ju gå liksom?
Och skepp ohoj, där stod ett par kollegor och hojtade. Hejjarklacken (läs: dittvingade söner) tog tillfället i akt och pep iväg som en avlöning och jag slöt upp med kollegerna. Att vi inte skulle starta i samma grupp är ju en mindre detalj och vi stod och peppade varandra och kollade så Runkeeper var igång.
Men så var det dags att leta upp sin egen startgrupp.
Målet för dagen var att ta sig i mål under 60 min. Personbästa ligger ju på 57.12 men jag var lite osäker på om jag verkligen skulle lyckas ta det.
 
Vädret för dagen bjöd på ca 23 grader och en del sol. Eller typ sol hela tiden. Jag har lärt mig den hårda vägen vad det kan göra så jag hade laddat med en dubbel resorb utan is hemma.
Den första halvan av loppet bjöd på en del stegring och jag kände att jag ville hushålla med energin. Eller, jag var feg helt enkelt, ville inte ta ut allt innan mållinjen.
 Andra halvan bjöd på mer nedförslut och det tackar vi för. Fegheten satt dock i men handen på hjärtat började jag bli lite trött också. Och få ont i fötterna! Jag har ju pratat om att jag behöver nya skor sedan i april och nu kände jag att det fick räcka. Jag ska inte behöva ha ont i fötterna, det har jag ju inte haft innan och nu ska jag dessutom ha ett bättre löpsteg.
 
Så äntligen syntes målområdet och jag tokspurtade sista 200 metrarna och det var väl tur det. Lyckades ta mig i mål på tiden 59.47. Precis under 60 min med andra ord.
Målet nådde jag men jag känner mig ändå inte helt nöjd med loppet. Kändes som jag fegsprang och det är ingen rolig känsla. Den välkända frustrationen gav sig till känna, den som gör att jag vill ut och springa ner ett berg på två blankt men det får väl vänta lite.
Påväg hem i bilen sa jag till stora killen att jag ville gå ut och springa lite så där på kvällskvisten. Han bara skakade på huvudet och sa att jag var helknäpp...
 
Men sedan dess har jag varit ute och shoppat. Och testsprungit. Mer om det en annan dag.
 
 

Hundlöpet 2013

Kategori: Sanya

Sanya med medaljen
 
Igår var madamen och jag på äventyr, riktigt stort äventyr! Det var dags att springa Hundlöpet.
Sanya är en vovve med klös i. Glad som en lax, alltid på hugget och mycket egen vilja. När vi är ute och går hemma på landet kan hon gå i spinn om vi träffar på en hund. Där har ni bakgrunden.
 
Hundlöpet skulle ju således vara en perfekt träning för henne: typ 100 hundar på samma ställe!
Redan på parkeringsplatsen briljerade hon. Hon satt lugnt i bagaget medan jag köpte biljett och kryssade fram mellan skällande vovvar som var mer eller mindre intrasslade i sina koppel med matte/husse febrilt fipplandes i andra änden av kopplet.
Jag öppnade bagaget, släppte ut henne och tillsammans gick vi lugnt ner och ställde oss i kön i registreringstältet för att hämta ut vår nummerlapp till motion 5 km. Hon var lugn som en filbunke och gick bredvid mig medan kopplet hängde löst. Tittde lite åt de andra hundarna men inte mer.
Enda gången hon flippade ur var när jag skulle gå på toa och brorsan skulle hålla henne. Hon höll på att dra omkull honom innan jag kom tillbaka... Matte ska inte lämna lugn hunds sida med andra ord.
 
Så gick starten och det var lite lagom packat och mysigt men återigen, inte en min från henne, trots allt skällande och nerver som dansade cancan på andra medtävlare. Vi började springa och hon var fokuserd på det vi gjorde. På vissa ställen var det ganska trångt men vi kryssade oss igenom och fortsatte springa utan problem.
 
Det var lite så vi gjorde: vi sprang om, vi blev inte omsprungna. Blev vi det vid ett stopp sprang vi ikapp dem när vi satte fart igen. Trots att banan var förbenat backig och matte hann fundera många gånger över nyttan med detta tilltag.
 
En sista spurt och vi var i mål. Mycket lyckig matte. Inte pga sin egen prestation, där var det mest frustration över att inte orka springa i lite backar. Lyckan var över goa tjejen som hade uppfört sig som en dröm!
 
Och hur gick det då? Vi slutade på plats 17 i damklassen av 116 ekipage. Rätt nöjd faktiskt!
Sanya verkade tycka det var roligt och jag tyckte det var jätteroligt. Resten av dagen hade jag en vit skugga med stora tänder och fyra ben. En glad och trött skugga som var mycket tillfreds, bara inte matte flyttade sig hela tiden. :-)
 

Göteborgsvarvet 2013

Kategori: Tävlingar

Jepp, urkass bild. Vi låtsas att det här inte är en fotoblogg just nu...
 
Sitter här med lite stela ben efter gårdagens prövningar som var den andra i raden. Mitt första varv sprang jag 2012 på en kalastid, för att vara mig. När jag anmälde mig i september 2011 orkade jag inte springa 2 km och att då klara varvet på 2.16 var kalas. Och jag sprang hela tiden vilket var målet!
Det här året skulle ju den tiden slås, så klart. Men så blandade sig vädret med i leken och vi fick årets varmaste dag. Var ju lite svårt att träna på att springa i värme detta året om man säger så. Fredagen veckan innan hade jag ett varmt pass och då var det typ 16 grader och det kändes tydligt i kroppen att den var inställd på eskimågrader...
 
Vi samlades hos PT-systern med sambo för lite uppvärmning och matintag. De skulle starta mycket tidigare än mig vilket jag hade löst med att bjuda in några kompisar till syster, så slapp jag ladda själv liksom. Att gå hemma och vanka av och ann och vara nervös är ju ingen hit så det var lika bra att sälla sig till samma sort och vanka tillsammans.
 Väl på startområdet stod det ganska klart att jajjemän, det här skulle bli varmt! Svetten rann utefter ryggen i startfållan och redan då var jag törstig. Lika bra att ställa in sig på att stanna vid de flesta vätskedepåerna med andra ord.
Startsignalen small av och iväg bar det. Vid 1 km-skylten öppnade sig himlen och det fullständigt vräkte ner. Vid 2 km-skylten slutade det. Vid det laget var jag genomblöt och det klafsade i skorna. Gott, då blev man inte så varm. (Försökte se det positivt)
Jag hade ett skapligt tempo, ville ju inte att det skulle gå för fort utan att jag skulle orka och jag sprang på, tog vatten vid depåerna och knatade vidare.
 
Vid 7 km tog energin slut fullständigt och det blev jättetrögt. Fick dra ner på tempot och knaprade i mig lite Dextrosol.
8 km, fortfarande tungt, en Dextrosol till. 9 km, började känna mig knepig i huvudet och bli rädd för att det inte skulle bli så lätt att avverka 12 km till.
 
Vid 12 km började jag gå vilket var ett grymt nederlag. Jag går inte på lopp. Punkt. Men här hade ett annat mål börjat formera sig: att ta sig i mål överhuvudtaget. Utan kollapser och ambulansåkning och jag kände att jag var nära gränsen här.
Efter ett par hundra meter började jag springa igen och det kändes segt. La upp en plan att jag skulle gå upp för Götaälvbron för att spara krafter. Sedan var det dags att börja springa.
Gick lite på Avenyn och Vasagatan och sprang så mycket jag orkade. Hade ett grymt tryck över bröstet och magen och höfterna var inte att leka med heller. Fötterna som jag hade varit rädd för skulle göra ont klarade sig. De var halvt upplösta efter skyfallet i början...
Mellan 18-19 km-skyltarna låg folk helt utslagna i gräset vid sidan om med några hundra meters mellanrum. En del helt borta och andra med armarna i konstiga vinklar och skakandes i spasmer. Kan säga att det inte kändes så upplyftande och här fegade jag ur lite och gick en bit.
 
Hade två killar strax bakom mig som filosoferade lite: Tänk att man är så nära döden och samtidigt så lycklig!? Ja, jag förstod vad de menade...
Väl i slottsskogen var det dags att springa igen och jag sprang. Försökte tänka på hållningen (för att kunna andas optimalt) och försökte känna lukten av kexchokladen och bananen man får efter målgång.
 
Och ÄNTLIGEN i mål!!
Satan vilken dag, vilken utmaning!
 
OK, fick höra efteråt att det var ca 28 grader. Blanda det med skyfall, åska och väldigt varma vindar så har vi varvet 2013 i en liten ask. Det var tydligen det året som flest bröt, på 34 år. 1900 st. är en siffra jag hört.
 
OK, det kanske var bra att ta sig i mål alls men det är inte så jag känner just nu.
Jag är grymt besviken på min tid på 2.34 och jag är så revanschsugen att jag lätt hade kunnat skrika ner ett par stjärnor i frustration!
 
Så i veckan är det bara att anmäla sig till nästa år, träna som en kenyan och komma starkt igen nästa år. Eller hitta en annan halvmara innan så man får känna sig lite på pulsen. Har inte riktigt bestämt mig där ännu...
 
 

Vårruset 2013

Kategori: Tävlingar

 
Alla i laget hade med sig mat som vi skulle äta innan. I lugn och ro i god tid skulle vi åka till Slottsskogen, parkera bilen och sätta oss i gräset och äta. Sedan skulle vi kunna gå runt och titta i alla tälten, det var ju ändå 25-årsjubileum och de hade säkert hittat på lite extra spex resonerade vi.
Och sedan började det regna.
 
Och det fortsatte.
 
Och fortsatte.
 
Vi åt matsäcken i bilarna. Sedan väntade vi. 18.30 letade vi upp den längsta kön till toan. Man måste ju prova det också.
Med tanke på att vi förra året fick kryssa oss fram mellan tanter i jeans och ryggsäck i "jogga fort"-gruppen hade vi bestämt oss att ta en ännu snabbare grupp, vilket vi gjorde.
Som packade sillar stod vi så i startfållan och hade inte koll på något. Var är starten? Är det vår grupp som startar nästa gång? Men iväg kom vi och jag kom snabbt ur den värsta trängseln och kunde springa i mitt tempo. Eftersom jag ville slå min tid från förra året visste jag att det var viktigt att få till en bra start, vilket jag inte fick förra året. Tanterna i jeans ni vet...
 
Loppet gick bra och jag fick till en bra tid snabbt. Vid ca 2,5-3 km dippade jag lite men höjde snabbt tempot igen. Sista backen var inga problem och sedan var det bara nedför och upploppet kvar. Jag kunde sprungit lite snabbare men jag slog ändå min tid från förra året med ca tre minuter och det är jag nöjd med!
 
I mål sprang jag snabbt på kompisarna och som dränkta katter gick vi samlad trupp till samlingsplatsen, stilade framför kameran och klädde på oss. Vet inte varför jag hela tiden vinner värsta-grimas-klassen men jag är väl en naturbegåvning...
Så, alla samlade? Bra, då går vi och sätter oss i bilarna och tar picknickmaten till lunch på jobbet imorgon!
 
Den duschen hemma efteråt var väldigt varm och go kan jag säga!
 
Så det var genrepet det. Ett bra lopp som jag har med mig mentalt inför lördagens prövningar. Då verkar det inte bli 7 grader och regn inte utan snarare 22 grader och sol. Är väl bara att inleda operation kameldrickning och knapra salta pinnar så man är förberedd. Lite svårt när kroppen fortfarande är inställd på eskimåklimat men vad gör man? Det är ju kul att våren äntligen kommit till våra breddgrader i alla fall.

En fotobok

Kategori: Tävlingar


En fotobok skulle sitta fint

Linafoto har en tävling där man kan vinna en fotobok från Jalbum.net.
Det skulle sitta fint att vinna en sådan. Matronan i huset har stora planer på att göra en där hon samlar alla sina bästa bilder och kan visa för intresserade.
Jag är inte ett dugg intresserad av en sådan bok. Jag gillar mest svärd och yxor med attityd. Men om hon vinner kan hon lägga de pengarna på en helkroppsmassage till mig istället. Känner mig lite stel i lederna så här års...

Vinsten!

Kategori: Tävlingar


Panasonic Lumix G2

Äntligen har jag fått hem min vinst, en riktig blå karamell!

The winning picture

Kategori: Tävlingar


Bionicle

Den här bilden skickade jag in till Panasonics fototävling på Facebook. Temat var kontraster och som förstapris hägrade en härligt blå Panasonic G2.

*Dansar en alldeles galen happydans och är vimsig av glädje* Det är ju inte varje dag man vinner en sprillans ny kamera!! Och hade det inte varit en kamera som förstavinst hade bara äran varit alldeles tillräcklig!
Snacka om att fotoinspirationen fick sig en kick nu!!

Tack snälla Panasonic Lumix för den trevliga julklappen!

Mina kära besökare

Kategori: Tävlingar

Nu är det så att jag kommit på den briljanta idén att vara med i en fototävling. Jag tänkte att ni, mina kära besökare, kanske vill stötta mig i detta och hejja på och kanske till och med gå in och rösta på mina bidrag?

Rösta gör ni genom att klicka på titeln för varje bild i detta inlägg, då kommer ni till tävlingen och där är det bara att klicka i för en tiopoängare!

Eftersom vi välsignats med vansinnigt mycket snö här på västkusten denna vintern så hade jag ju faktiskt en chans att skaka fram en vinterbild för en gångs skull.
Så, håll till godo, välj vilken/vilka bilder ni vill rösta på och kör igång! Och sprid till alla ni känner!!!

Vinner jag så delar vi äran allihop och har en hejdundrande bloggfest. Jag bjuder på snittar och bubbel.


Utlottning

Kategori: Tävlingar



Mette firar 100 000 besökare på sin blogg med fest i en hel vecka. Det hon lottar ut är riktig mumma för en fotointresserad. Denna utlottningen är jag speciellt intresserad av och jag är beredd att sälja min själ till dävulen för att vinna den. Nu var det tack och lov inte ett krav för att få vara med så själen är intakt än så länge.

Så det är bara att hålla tummarna att jag vinner. Bloggar jag inte på ett par dagar beror det på att det är lite trixigt att göra det samtidigt som jag håller tummarna. Fast jag vet ju inte, har faktiskt inte provat att blogga samtidigt men det kanske är värt ett försök...

Tävling

Kategori: Tävlingar


Lördagsgodis

Jo så är det, nu får inte barnen ens ha sitt lördagsgodis i fred för kameramamma. Eller det var faktskt tvärtom. Jag kommer hem med alla kassar från mataffären och barnen frågar om jag köpt något lördagsgodis. "-Ja, det har jag men jag ska ta kort på det först, sedan kan ni få äta upp det." - "....Va...?..." 

Emelie har en tävling där man kan vinna en reflexskärm från tvspelsweb.se och den vill jag gärna vinna! Temat är färg så det var bara att spinna igång med kreativiteten. Att det skulle bli lite väl utmanande att få en färgrik bild utomhus insåg jag snabbt  när jag tittade ut på det gråa, blöta, halvmörka marsvädret utanför fönstret. Det var bara att hitta inspiration någon annanstans. Och var hittar man färg om inte i mataffären!?
Nu är det bara att hålla tummarna, tänk er bara vilken ljussättning jag skulle få på ett par geléhjärtan med en reflexskärm!