Lillians foto

 

Jodå, visst sprang vi Midnattsloppet i lördags. Referatet har låtit vänta på sig men nu mina vänner, nu kommer det.

Såhär i efterhand inser jag att jag laddade ganska bra hela veckan innan. Egentligen inte medvetet utan jag åt lite bättre och nyttigare av andra orsaker men jag tror att bonusen blev ett kalaslopp och det tackar man ju för! Speciellt efter den här sommaren som kännetecknas av mediokra lopp när bottenrekordet slogs gång på gång.

 

För det första var det lite ovant att inte springa i 25 grader och strålande sol. Här pratar vi 15 behagliga grader och naturligtvis ganska sent på kvällen, hörs ju liksom på namnet.

Första kilometern var långsam och vi sprang som ett knippe välorganiserade sillar, stundom i kompakt mörker. En ny erfarenhet men man kan ju inte gå där och strosa så när det blev lite luftigare drog jag på. Kände snabbt att kroppen svarade och var stark vilket var en underbar känsla! Kilometrarna passerade och känslan av att vara stark som en björn höll i sig, kilometer efter kilometer.

Hade ju läst på i tidningen och sett att det skulle komma en backe som heter duga vid ca 7 km. När den så kom kände jag att äntligen ska jag få ta mig ann den här satansbacken som alla darrat inför och lämnat goda råd om hur man klarar. Jag tog det lugnt eftersom min strategi var att orka hela vägen och istället utnyttja nedförsbackarna för att få upp farten. 

Väl uppe med utsikt över hela staden kände jag mig full av energi och spurtade ner. Nåja, så mycket som det tilläts av de nötter som inte förstod att vi skulle vara snabba som blixten i vänsterfältet och småsprang lite lätt där. Slutade med att jag körde över i högerfilen och nästan drog med mig ett par åskådare på vägen ner.

 

Backen vid Vegagatan var då lite mumsigare. Benen hade avverkat ca 9 km och även om det fortfarande kändes bra började det kännas att det var i slutet på loppet. Men känslan när jag såg målet med alla blinkande lampor var underbar. En lång härlig och kolsvart raksträcka låg mellan mig och det blinkande målet och jag gav järnet. Som vanligt på upploppet. Men det trevliga denna gången var att jag inte höll på att kräkas efter mållinjen.

RunKeeper-tanten visade på 10 km och 390 meter. Det förklarade att jag hade en bra kilometertid men slutade på 1.00.22. Målet var att komma under timmen och det hade jag gjort om det varit 10 km.

Målet var också att det skulle kännas bra och det gjorde det! Hela vägen.

 

Sammanfattningsvis ett kalaslopp!