Råkade ut för lite missöden förra veckan. Internetuppkopplingen ville inte alls vara med och jag kunde inte göra något inlägg innan jag åkte. För iväg har jag varit.
Fullpackad bil drog till Transtrand och ett teknikläger. Nu skulle vi lära oss att åka skidor. Eller jag i alla fall som inte har stått på ett par skidor sedan jag gick i femman. Kan avslöja att jag inte går i skolan längre...
När vi kom fram var det bara att stuva in alla saker i stugan och sedan åka ner till elljusspåret för att känna på skidorna. Även om man kan bjuda på mycket ville jag helst inte presentera mig för herr och fru skida med dryga trettio åskådare ivrigt hejandes från sidan. Det fick räcka med ett tiotal i alla fall tänkte jag.
Hela fredagen var det teknikträning. Den varma blåbärssoppan som avnjöts i lunchpausen inne i värmestugan var nog det goaste jag smakat...
Efter lunch tyckte instruktörerna tydligen att vi borde kunna det där med skidåkning och vi gav oss på livsfarliga övningar såsom åka ner för backe som svänger. Funkade första gången i alla fall.
Det hela avslutades med att vi skulle träna på att byta spår. Det kommer man tydligen att behöva när man är ute och sliter på i Vasaspåret. Jag som precis började leva i villfarelsen att jag nog så småningom skulle kunna bemästra ett spår fick snabbt lägga upp en ny, betydligt osäkrare plan.
Men, man är ju inte gjord av socker och inte farligt rädd av sig heller (host, host) så det var väl bara att ge sig iväg och byta på.
Efter att jag trasslat på med det där förjordade spårbytet ett par gånger och trillat varannan gång hade jag till slut så ont i svanken efter dagens kraschlandningar att jag var redo att nita första bästa skidåkare som åkte förbi. Hur svårt kan det vara liksom?? Jag kunde inte alternera med knäna heller eftersom jag använt dem i första backen jag kraschade i.
På lördagen var det fri hopp och lek och vi tyckte att vi drar Kalven runt (11 km). Måste ju hinna slita på lite med tekniken.
Det hann vi. Dock lyckades jag med konsttycket att bara krascha en gång och det var lite för att skona en tant nere i backen som jag annars formodligen hade klippt vid knäna, om skidorna inte hade velat åka åt samma håll som mig. Strategin var att rasa ner på sidan men det funkade bra med svanken...
Eftersom man fortfarande inte är gjord av socker drog vi ca 6 km efter lunchen. Vad ska man annars göra en snöig dag med -14 grader liksom?
Söndagen! Vilken skidåkning! Lite tvivelaktiga spår hade utlovats i skogen vid stugan och vi tänkte att vi drar ett par rundor, innan vi åker hem.
Vilket glid! Vilket fäste! Nästan så man blev religiös. Är det så här det kan vara att åka skidor alltså?
Litet avbrott blev det i den religiösa upplevelsen när vi kom bort oss och fick för oss att vi skulle åka över myren för att komma till start.
Där blåste det!
Det var -17 grader. Utan vind.
Trodde jag skulle frysa skallen av mig innan vi kom på att vi förmodligen var på fel väg och vände, efter 50 meter.
Slutet gott och när jag väl kom till rundans start tyckte jag allt att jag skulle ta en sväng till. Nu hittade jag ju!
I fredags kändes 45 km smått ouppnåeligt och jag drabbades av korta, insiktsfulla stunder att här hade jag nog tagit mig vatten över huvudet. Och det rejält.
Men nu känns det som att det här ska nog kunna gå. Skam den som ger sig liksom.
Så nu sitter vi och följer statusen för snökanonerna vid närmaste skidspårsanläggning, i realtid, och bara väntar på att spåren ska bli klara att åka på. Då är det vi som slänger oss i bilen och drar och skaver vidare på tekniken.
