Lillians foto

 

Är ni med på känslan eller?

 

 

 

Syrran sprang in på ett tufft personbästa och jag lyckades med personsämsta. Nåja, man kan inte vara på topp jämt. Även om någon dag hade varit kul. Bara hem och träna så man kräks i diket, för att slippa göra det med 2000 åskådare.

Om en månad är det dags igen. Förhoppningsvis är jag lite bättre tränad och med tanke på att vi ska springa på natten borde det vara svalare. Men man ska ju inte vara för säker...

 

Fyra härliga dagar nära naturen. Vara på stranden på dagarna och leka i vågorna. Sola mellan doppen eller varför inte bygga stenpyramider. Undersöka omgivningarna på eftermiddagarna, med kameran så klart.

Sitta ute och äta. Antingen utanför tältet eller på en härlig sluttning som här. Handen på hjärtat, hur många middagar har man den här utsikten? Eller sitta och följa solen ner i havet från en sanddyn. Gå och lägga sig när ljuset har försvunnit och ersatts av mörker och naturen är helt stilla.

Man måste liksom vara ute för att ta del av detta. Och ute har vi varit, i princip hela tiden, dygnet runt. Det är inte ofta man är ute så mycket men det är en underbar känsla att vara det.

Det är en känsla man kan leva på länge.

 

 

 

 

 

"Du får inte lägga ut den någonstans, lova det!"

Sådant lovar jag aldrig. Klart jag ska lägga ut den och visa min goa kille. För det är inte lätt att fånga ljuskygga tonåringar på bild. Speciellt som de har en fotoglad mamma som har plåtat dem ett par gånger. För längesedan då. Och alldeles för mycket, som de själva tycker. Mamman hade förstås gärna fortsatt plåta...

 

Hur som helst, nu drar jag ut till ön. På återseende.

 

 

 

Varför bryta en lite småmysig vana att berätta om alla lopp jag springer?

Hur som helst var jag med i Varbergsloppet i lördags. Vilken folkfest i hela staden! Började dock med att jag fick hitta på en egen parkering längs järnvägsspåret för att lyckas bli av med bilen. Som tur var hade fler kommit på den briljanta idén och tillsammans trotsade vi skylten som talade om att det var parkering förbjuden. Man kan ju inte hålla så hårt på formaliteterna en sådan dag. Eller nå't i den stilen...

 

Väl framme tog de vanliga rutinerna vid: hämta ut nummerlapp, hoppsan en T-shirt också! Stå i toakön långt över uppvärmningen för vad ska man göra, man måste ju gå liksom?

Och skepp ohoj, där stod ett par kollegor och hojtade. Hejjarklacken (läs: dittvingade söner) tog tillfället i akt och pep iväg som en avlöning och jag slöt upp med kollegerna. Att vi inte skulle starta i samma grupp är ju en mindre detalj och vi stod och peppade varandra och kollade så Runkeeper var igång.

Men så var det dags att leta upp sin egen startgrupp.

Målet för dagen var att ta sig i mål under 60 min. Personbästa ligger ju på 57.12 men jag var lite osäker på om jag verkligen skulle lyckas ta det.

 

Vädret för dagen bjöd på ca 23 grader och en del sol. Eller typ sol hela tiden. Jag har lärt mig den hårda vägen vad det kan göra så jag hade laddat med en dubbel resorb utan is hemma.

Den första halvan av loppet bjöd på en del stegring och jag kände att jag ville hushålla med energin. Eller, jag var feg helt enkelt, ville inte ta ut allt innan mållinjen.
 Andra halvan bjöd på mer nedförslut och det tackar vi för. Fegheten satt dock i men handen på hjärtat började jag bli lite trött också. Och få ont i fötterna! Jag har ju pratat om att jag behöver nya skor sedan i april och nu kände jag att det fick räcka. Jag ska inte behöva ha ont i fötterna, det har jag ju inte haft innan och nu ska jag dessutom ha ett bättre löpsteg.

 

Så äntligen syntes målområdet och jag tokspurtade sista 200 metrarna och det var väl tur det. Lyckades ta mig i mål på tiden 59.47. Precis under 60 min med andra ord.

Målet nådde jag men jag känner mig ändå inte helt nöjd med loppet. Kändes som jag fegsprang och det är ingen rolig känsla. Den välkända frustrationen gav sig till känna, den som gör att jag vill ut och springa ner ett berg på två blankt men det får väl vänta lite.

Påväg hem i bilen sa jag till stora killen att jag ville gå ut och springa lite så där på kvällskvisten. Han bara skakade på huvudet och sa att jag var helknäpp...

 

Men sedan dess har jag varit ute och shoppat. Och testsprungit. Mer om det en annan dag.

 

 

 

Jodå, jag har plåtat lite idag. Men inga "vanliga" bilder utan lite sexiga produktbilder till säljesannonser. Som den här t.ex. Min trotjänare letar ett nytt hem och kanske har du eller någon du känner ett kärleksfullt hem till den? I så fall kan du läsa annonsen här och när du har gjort det kan du slå en signal så ordnar vi resten.

 

Joråsåatt. Snart är det dags. Ett par timmar till i saltgruvan så är det dags för semester! Då behöver man inte sitta inne på ett välventilerat kontor med fleecetröja och titta ut på härligheten, då kan man vara ute hela dagen i solen. Och så mycket olika projekt jag har på gång nu så hinner jag inte jobba mer!

Känslan när man blivit klar med allt som behövde göras innan man går på ledighet är härlig. Jag har till och med rensat i mailkorgen, bara en sådan sak. Har väl en och annan liten sak jag kan göra imorgon men i övrigt får jag försöka ha ihjäl tiden på något bra sätt. Kan väl alltid störa några kolleger med en massa intressant pladder.

Det och gå hem tidigt låter som en hållbar strategi för morgondagen, den kör vi på.