Lillians foto

 

För en tid sedan fick jag frågan vad det bästa är med att ha hund.

Ja, var ska jag börja och hur lång tid orkar du lyssna?

Det första, enkla svaret är att man kommer ut mer och blir mer aktiv. Man är ju ute och går i alla väder, alla dagar. Även om man somliga dagar kan undra hur svårt det egentligen kan vara att potträna två små schäfervovvar...?

Det är ju ett svar man har hört många gånger och kanske det man tänker på först. Visst, om man ska dra det en bit tillbaka är nog madamen en bidragande orsak till det som sedermera blev en löparfrälst matte med tre Göteborgsvarv i meritlistan, bland annat.

 

Det andra svaret som ingen hade talat om för mig innan var den egna personliga utvecklingen. Madamen var ju något att bita i när hon var liten och ännu mer av den varan blev det när hon blev en odräglig tonåring. För hon var verkligen o d r ä g l i g. Det gick inte att säga till henne en sak och inte mena det till 100%, man blev genomskådad direkt. Det gjorde att jag blev tvungen att ta en titt på mig själv och fundera över hur jag agerade och förde fram olika budskap. Det var något jag hade otrolig nytta av i min relation till madamen men även i livet i stort. Vi människor läser av varandras kroppspråk i större utsträckning än vad vi lyssnar till orden, säger de som vet. Så varför inte vara tydlig, och sann i sitt budskap?

Var man sur eller tvär en dag var hon som en direkt spegel av humöret och blev alldeles omöjlig att nå fram till. Då var det bara att ta ett djupt andetag och börja om. Skala bort irritation och andra dumheter och hitta den sanna sidan.

Andra dagar man kom hem från saltgruvan och var trött och kanske lite irriterad efter en lång motig dag. Att då ta en promenad ute bland klipporna med sin bästa vän gjorde underverk med själen. Att umgås ordlöst med henne och bara njuta av varandras sällskap i naturen gör att man är en helt ny människa när man kommer hem.

 

För att sammanfatta det hela känner jag en otrolig tacksamhet över deras vänskap. Det är en vänskap och relation som har lärt och lär mig så mycket. Att jag är en del av deras liv och att de berikar mig med att vara en del av mitt.

Det är något som är jätteviktigt för mig och som jag känner stor ödmjukhet inför. Jag tror det är därför jag tycker så mycket om att fånga glimtar av det med min kameran när jag träffar andra hundar och deras ägare.

 

 

 

 

 

 

En bild från tassemarkerna någonstans i Spanien som vi swishade förbi i somras. Svårt att få landskapet till sin fulla rätt i ett sådant litet format men såhär såg det ut vart man än tittade. Ibland dök det upp en rastplats och hade man riktig tur en bensinmack. Och lyckades man dra högvinsten kunde man se vägen både till och från bensinmacken innan man svängde av motorvägen. För det är inget man ska ta förgivet. Så funkar det i både Sverige och Portugal, att man kan svänga av motorvägen, tanka, och köra på igen. Utan att förlorat motorvägen ur sikte.

 

Så jobbar man inte i Spanien. Där kan man bli tvungen att svänga av motorvägen, trassla sig igenom en by, tanka och sedan får man hålla tummarna för att GPS:en hittar tillbaka till motorvägen igen. Antingen gör den det och då är alla glada. Eller så gör den det inte och då kan man sluta ute bland fårhagarna innan man vet ordet av.

 

Vi vet, vi har provat.

 

Vad jag skulle komma till var egentligen att det har varit ganska kallt här idag. Och att vovvarna och jag varit ute och gått i två timmar vilket var mumma för själen, fastän det var kallt. För att förgylla dagen ytterligare dristade jag mig till att gå en mycket rask promenad efteråt, bara för att få känna på de gamla apostlahästarna. OK, jag sprang de sista 100 metrarna. Bara för att jag inte kunde hålla mig!

Och nu blir det ju bara bättre: dagarna blir längre och förhoppningsvis blir det snart lite varmare också. Kan med lätthet visualisera när jag springer en långrunda i härligt lagom temperatur. I kortbrallor och linne medan fåglarna kvittrar och syrénen sveper in rundan i sin härliga doft.

Någon mer som längtar?

 

 

 

Hälften av julmaten är klar, vovvarna har fått en yttepytteliten promenad och knäcken är bränd med tillhörande brännskador. Men under julgranen är det fullt med julklappar (inslagna!). Återstår att se om vi får plats runt granen när de ska delas ut. Lyckades nämligen få tag på värstinggranen, den största på hela stället. För här hemma jobbar vi inte med några bordsgranar inte.

Men trots att allt hänger på sniskan och det mesta är skapligt klart blir det jul ändå!

 

 

 

Hann ni inte med dagen heller? Man är mitt uppe i något och slänger ett öga genom fönstret och utbrister: "Vafalls, är det mitt i natten?" En känsla av att man blivit snuvad på hela dagen infinner sig och man fattar inget.

 

Just idag kan man ju skylla ifrån sig. Det kanske inte bara var att man var lite långsam i starten så att säga. När man väl kom ur startblocken var ju dagen redan slut. Tur då att man har samma antal timmar, även om antalet ljusa timmar är så få att man riskerar missa dem om man blundar vid fel tillfälle.

Bara att tända alla ljusstakar och lyktor som är framme så här års och krypa ner i soffan under en filt med en bra bok eller film.

Den här tiden på året tycker jag att tecknat och en massa mystik och fantasi gör sig lite extra bra. Det passar alltid bra men just runt jul blir det liksom lite extra passande. När man kan sitta under filten med en varm glögg och låta tankarna rusa iväg med en alldeles underbar berättelse full av magi.

Får bli Frost idag eller en av våra mest kära jultraditioner: Mupparnas julsaga. Kanske med lite nygjort julgodis till så här fjärde advent.

Man gör ju vad man kan för att få lite julfeeling. Regnet och de blommande pelargonerna utanför fönstret hjälper ju inte till precis.

 

 

Någon mer här inne som läst om Loranga, Masarin och Dartanjang? Det var mina favoriter när jag var liten snorunge och LP-skivan gick varm hemma på skivspelaren.

Nåja, nu är jag ju inte färdig för pension i morgon just. Det råkar bara vara så att framstegen på den fronten har gått i ett rasande tempo, vilket inte jag kan hjälpa. För er som inte vet vad en skivspelare är kan jag ta upp ämnet med en tillhörande instruktionsvideo en annan dag men inte just nu, då kommer vi ifrån ämnet.

 

Idag när jag läste lokaltidningen stod det om detta härliga gäng och jag blev brutalt påmind om att jag inte kommer ihåg ett skvatt av det som jag måste ha blivit hjärntvättad med när jag var liten. Inte för att det var så längesedan utan för att jag måste ha extremt dåligt minne. För LP-skivornas storhetstid slutade väl runt förra julen om jag minns rätt...?

Hur som helst intervjuade de serietecknaren i lokaltidningen som menade på att hon kände igen sig i Loranga:

 

"Jag är nog själv lite som Loranga. Jag vill hellre måla om ett rum och leka med tigrar än jobba".

 

Wow, vi måste vara tvillingsjälar! Nu först förstår jag vad som format mig under min uppväxt och gjort mig till den jag är. Det var ju Loranga hela tiden, att jag inte förstod det!

Men nu är det slut med att låtsas vara någon annan, nu ska den rätta sidan få komma fram. Från och med nu ska jag bara njuta, vifta på tårna, leka med tigrar och äta godis till frukost. Antar att vovvarna kan vara stand in för tigrarna eftersom vi har lite tunt med den sorten hemma. Så får det bli.

 

Ända till den 7 januari då det är dags att inställa sig utanför saltgruvans port igen.

 

 

 

 

 

För en tid sedan var en Rödluva, en fotograf, två tjeckiska varghundar och deras matte ute och gick i skogen. De stannade upp i en passande glänta och tog lite kort till en kalender innan de gick vidare. Så dök det upp lite roliga lekställningar i en annan glänta och vips såg de sin chans till ett par bra och annorlunda bilder.

Efter fotopausen vandrade vårt lilla sällskap vidare tills de kom till en stor stubbe. Rödluvan som alltid har lite spring i benen, eller kanske myror i brallan, ställde sig frågan om inte den kunde inbjuda till roligheter. Fotografen tittade och såg direkt  l j u s e t  och insåg att här hade de höstens bästa chans till helt magiska bilder.

Och på den vägen är det. Jag lovade ju att jag skulle visa er lite magi där från skogen och här är en av bilderna.

 

 

 

När man varken jobbar i skolan eller har småkillar som går på dagis eller skola går dagen en lite förbi. Just Luciavinklingen på dagen alltså.

Men så surfar man runt lite och hittar SVT:s Luciamorgon från Oskar Fredrik. Kanske lite pensionärvarning men det var bara att ta på sig lurarna och njuta. Lägg till redigering av hundbilder så är allt komplett och jag sitter med ståpäls och bara njuter. Sen så händer det, 31.36 min in i programmet kommer Sången. Helt klart kvällens hetaste tips!

 

Sedan dyker denna bilden upp på skärmen. Jag vet att skärpan inte sitter riktigt men hej, det bjuder jag på! Jag bjuder både på oskärpan, känslan och tipset om sången.

Känner mig helt enkelt givmild ikväll.

 

Vilka dagar det har varit, känns otroligt roligt att det är så många som är intresserade av kalendern! Beställningarna droppar in hela tiden vilket har gjort att vi nu är påväg mot 2000 kr insamlat till Bosses Hundhjälp. Tänk att vi kan göra skillnad för goa vovvar som behöver lite extra hjälp. Så att de kan gosa med sina hussar och mattar precis som Chilli gosar med sin Maria. Visst är de mysiga!

Kalendern finns fortfarande med på Härliga Hunds hemsida för den som inte tittat ännu och Maria har skrivit jättefint om kalendern på sin blogg.

Riktigt roligt också att så många velat uppmärksamma kalendern på facebook och delat och kommenterat. Det värmer ska ni vet!

För dig som inte skaffat en kalender ännu och som bor i närheten av Kungsbacka kan jag meddela att jag kommer vara på Café Trubaduren på Fyren på lördag 12-13 för de som vill komma direkt och köpa sin kalender. Meddela gärna innan om ni kommer så jag har med mig till alla.

 

 

Säg hej till Tjorven, en liten frusen prinsessa som hade förmånen att bli plåtat bland en massa kuddar och filtar. Det hade ju inte passat Madamen men för Tjorven var det nog alldeles utmärkt en kall novemberdag.

Tur att jag inte har några fotograferingar bokade i veckan! För er som bor på västkusten behöver jag inte utveckla det mer men för er andra kan jag tala om att det blåser en smula här. Så mycket att jag fick brotta mig ur bilen i morse. Det krävdes ren och skär muskelstyrka för att lyckas med projektet.

Det är sådana här dagar man tar sig en rejäl funderare på den där pottträningen. Det kan väl inte vara så svårt att få två schäfervovvar att gå på pottan?

Eller, kanske.

Tills det är dags för kvällstoaletten tänder jag lite ljus, sjunker ner i favvofåtöljen och redigerar hundbilder. Lite soft musik på det så kan det inte bli mycket bättre.

För er andra som kanske också sitter inne och kurar ikväll kan jag tipsa om Härliga Hund som skriver om en viss kalender på sin hemsida. Vi tackar och bugar för uppmärksamheten!

 

 

 

Då har vi precis kickat igång en ny vecka och nedräkningen till jul bara rullar vidare. Mycket som ska fixas, inhandlas, planeras och ordnas på de två veckor som är kvar.

Eller så tar man det bara lugnt, julen kommer ändå. Det finns ju ingen större mening med att sladda ner på bresidan till doppet i grytan för att lyckas skapa sig en formidabel hjärtattack att avsluta julbordet med. Huvudsaken är ju att man har sin kalender på plats, sedan löser sig allt!

 

Att stanna upp i stunden och det tillsammans med sin vovve, finns det något mysigare? Happy och lillmatte ser ut att trivas i alla fall. Vet inte hur det är med er men jag blir alldeles glad när jag ser dem.

 

 

 

Så har mitt fotoprojekt äntligen blivit klart! På tryckeriet ligger nu materialet som ska bli en väggkalender för 2015. Precis som framsidan avslöjar har kalendern sagotema och alla sagor illustreras av hundar som jag har träffat och fotograferat för detta. Vi möter Askungen, Törnrosa, Den fula ankungen och många fler sagor under årets alla månader.

 

Kalendern är i A4-format och kostar 219 kr. 30 kr av det går till Bosses Hundhjälp som hjälper hundar att få veterinärvård när ägaren inte har någon ekonomisk möjlighet att betala för vården.

Maila mig på [email protected] för att göra din beställning. Ange antal kalendrar ni vill ha tillsammans med er adress så får ni betalinfo. Kan ni ta er till Kungsbackaområdet går det att ordna så ni får kalendern direkt.

 

Kalendern beräknas vara klar runt 11-12 december, alldeles lagom för att läggas under granen till hela släkten och alla vänner med andra ord!

 

Jag vill rikta ett stort tack till alla som varit med i projektet! Det har varit fantastiskt roligt att arbeta med er och era hundar. Kameran har nog aldrig gått så varm som under denna perioden och jag har så mycket hundbilder att jag kan visa endast hundar på bloggen i säkert ett helt år!

 

Jag vill också passa på att tacka alla som har hört av sig och varit intresserade av att vara med i projektet. Jag fick ett fantastiskt gensvar på min efterlysning jag gick ut med då jag sökte hundar för projektet. Det hela slutade med att jag satt med nästan 200 hundar som ville vara med, vilket var så långt över vad jag förväntat mig att jag knappt trodde det var sant. Även om jag utökade projektet så att fler kunde vara med var det omöjligt för mig att ta med alla. Hade jag haft all tid i världen hade jag tagit med er allihop! Kanske kan vi träffas en annan gång och göra magiska bilder tillsammans.

 

 

 

 

 

Det suger rent ut sagt att vara sjuk. Hasa runt i för stora tofflor, se lite glåmig ut och undra varför nässprayen man har fått av farbror doktorn inte gör någon skillnad. Och då har jag ändå fått en nässpray som ser ut som en rymdfarkost från 2034, avsedd för hästar.

När man då sliten och hålögd sitter i favvofåtöljen och tycker synd om sig själv medan man bläddrar lite bland sina bilder och en sådan här bild dyker upp på skärmen! Då blir allt liksom lite lättare. Värmen sprider sig i bröstet (inte tack vare febern!) och man känner att det här var inte så tokigt. Inte tokigt alls att sitta i favvofåtöljen och gotta sig med sina bilder.

Så gott folk, fredagskvällen är räddad. Och jag kan meddela att det finns många fler sådana här från där denna kommer!

 

Och har jag berättat om farbror doktorn förresten? Han som ryggar när han förstår vidden av alla virus och baciller man släpat in i undersökningsrummet. Och som efter att han undersökt örat ställer sig på tå, lyfter armen högt i luftet och försöker träffa den lilla burken avsedd för smittförande små örontrattar som står på andra sidan rummet. Och missar!

Jag vet inte hur det är med er men jag är inte van vid sådana doktorer. Men efteråt när chocken lagt sig blir jag alldeles bubblig av skratt vid tanken.

 

 

Joråsåatt.... tänkte att det var dags att bli lite sjuk igen. Det var ju, låt mig se... faktiskt två veckor sedan jag kände att det fanns hopp om livet igen efter en resa som varat i tre veckor i eländesträsket. Har i alla fall varit hos farbror doktorn och fått OK-stämpel. Ingen lunginflammation eller annat tjafs. Har bara lyckats dra på mig nytt skräp innan jag hade hämtat mig från förra kalaset.

Går hemma och hasar runt i tofflorna och känner mig allmänt eländig med ett snytpapper i ena handen och ett rör med slemlösande i andra.

Ja, ni fattar nog.

 

Och då är det så underbart befriande att titta på alla goa bilder jag tagit i mitt fotoprojekt. En härlig "bieffekt" i projektet är att jag träffat så mycket trevliga vovvar, för att inte tala om alla hussar och mattar. Hårddisken är full av fina bilder från dessa tillfällen och jag är så glad att jag fått chansen att plåta alla!

När jag tittade igenom bilderna på detta radarparet satt jag med ett leende i hela ansiktet och bara njöt. Matte Anki gjorde vad hon kunde med Nellie hade annat på agendan helt enkelt.
Minen lämnar inga frågetecken. Say no more.

 

Mer info om fotoprojektet kommer imorgon så titta in på en blogg nära dig då!

Tills dess tar jag mitt snytpapper och bullar upp med lite kuddar så jag kan sova sittandes.