Lillians foto

Om man inte vill ha i sig socker motsvarande en rejält tilltagen godispåse när man dricker som morgonjuice får man ge sig ut på okänd mark. Uteslutet är mataffärernas juicehyllor som dignar av färgglada juicepaket som lovar både det ena och det andra. Och då pratar vi både socker och ett och annat E-nummer som lätt slinker ner i paketet.

I min strävan att hitta ett bra alternativ till godispåsen släpper jag ledstången och stapplar med osäkra steg ut i det okända. Första försöket är denna gurkjuice.

 

 

Sitter här med lite stela ben efter gårdagens prövningar som var den andra i raden. Mitt första varv sprang jag 2012 på en kalastid, för att vara mig. När jag anmälde mig i september 2011 orkade jag inte springa 2 km och att då klara varvet på 2.16 var kalas. Och jag sprang hela tiden vilket var målet!

Det här året skulle ju den tiden slås, så klart. Men så blandade sig vädret med i leken och vi fick årets varmaste dag. Var ju lite svårt att träna på att springa i värme detta året om man säger så. Fredagen veckan innan hade jag ett varmt pass och då var det typ 16 grader och det kändes tydligt i kroppen att den var inställd på eskimågrader...

 

Vi samlades hos PT-systern med sambo för lite uppvärmning och matintag. De skulle starta mycket tidigare än mig vilket jag hade löst med att bjuda in några kompisar till syster, så slapp jag ladda själv liksom. Att gå hemma och vanka av och ann och vara nervös är ju ingen hit så det var lika bra att sälla sig till samma sort och vanka tillsammans.

 Väl på startområdet stod det ganska klart att jajjemän, det här skulle bli varmt! Svetten rann utefter ryggen i startfållan och redan då var jag törstig. Lika bra att ställa in sig på att stanna vid de flesta vätskedepåerna med andra ord.

Startsignalen small av och iväg bar det. Vid 1 km-skylten öppnade sig himlen och det fullständigt vräkte ner. Vid 2 km-skylten slutade det. Vid det laget var jag genomblöt och det klafsade i skorna. Gott, då blev man inte så varm. (Försökte se det positivt)

Jag hade ett skapligt tempo, ville ju inte att det skulle gå för fort utan att jag skulle orka och jag sprang på, tog vatten vid depåerna och knatade vidare.

 

Vid 7 km tog energin slut fullständigt och det blev jättetrögt. Fick dra ner på tempot och knaprade i mig lite Dextrosol.

8 km, fortfarande tungt, en Dextrosol till. 9 km, började känna mig knepig i huvudet och bli rädd för att det inte skulle bli så lätt att avverka 12 km till.

 

Vid 12 km började jag gå vilket var ett grymt nederlag. Jag går inte på lopp. Punkt. Men här hade ett annat mål börjat formera sig: att ta sig i mål överhuvudtaget. Utan kollapser och ambulansåkning och jag kände att jag var nära gränsen här.

Efter ett par hundra meter började jag springa igen och det kändes segt. La upp en plan att jag skulle gå upp för Götaälvbron för att spara krafter. Sedan var det dags att börja springa.

Gick lite på Avenyn och Vasagatan och sprang så mycket jag orkade. Hade ett grymt tryck över bröstet och magen och höfterna var inte att leka med heller. Fötterna som jag hade varit rädd för skulle göra ont klarade sig. De var halvt upplösta efter skyfallet i början...

Mellan 18-19 km-skyltarna låg folk helt utslagna i gräset vid sidan om med några hundra meters mellanrum. En del helt borta och andra med armarna i konstiga vinklar och skakandes i spasmer. Kan säga att det inte kändes så upplyftande och här fegade jag ur lite och gick en bit.

 

Hade två killar strax bakom mig som filosoferade lite: Tänk att man är så nära döden och samtidigt så lycklig!? Ja, jag förstod vad de menade...

Väl i slottsskogen var det dags att springa igen och jag sprang. Försökte tänka på hållningen (för att kunna andas optimalt) och försökte känna lukten av kexchokladen och bananen man får efter målgång.

 

Satan vilken dag, vilken utmaning!

 

OK, fick höra efteråt att det var ca 28 grader. Blanda det med skyfall, åska och väldigt varma vindar så har vi varvet 2013 i en liten ask. Det var tydligen det året som flest bröt, på 34 år. 1900 st. är en siffra jag hört.

 

OK, det kanske var bra att ta sig i mål alls men det är inte så jag känner just nu.

Jag är grymt besviken på min tid på 2.34 och jag är så revanschsugen att jag lätt hade kunnat skrika ner ett par stjärnor i frustration!

 

Så i veckan är det bara att anmäla sig till nästa år, träna som en kenyan och komma starkt igen nästa år. Eller hitta en annan halvmara innan så man får känna sig lite på pulsen. Har inte riktigt bestämt mig där ännu...

 

 

 

Alla i laget hade med sig mat som vi skulle äta innan. I lugn och ro i god tid skulle vi åka till Slottsskogen, parkera bilen och sätta oss i gräset och äta. Sedan skulle vi kunna gå runt och titta i alla tälten, det var ju ändå 25-årsjubileum och de hade säkert hittat på lite extra spex resonerade vi.

Och sedan började det regna.

 

Och det fortsatte.

 

Och fortsatte.

 

Vi åt matsäcken i bilarna. Sedan väntade vi. 18.30 letade vi upp den längsta kön till toan. Man måste ju prova det också.

Med tanke på att vi förra året fick kryssa oss fram mellan tanter i jeans och ryggsäck i "jogga fort"-gruppen hade vi bestämt oss att ta en ännu snabbare grupp, vilket vi gjorde.

Som packade sillar stod vi så i startfållan och hade inte koll på något. Var är starten? Är det vår grupp som startar nästa gång? Men iväg kom vi och jag kom snabbt ur den värsta trängseln och kunde springa i mitt tempo. Eftersom jag ville slå min tid från förra året visste jag att det var viktigt att få till en bra start, vilket jag inte fick förra året. Tanterna i jeans ni vet...

 

Loppet gick bra och jag fick till en bra tid snabbt. Vid ca 2,5-3 km dippade jag lite men höjde snabbt tempot igen. Sista backen var inga problem och sedan var det bara nedför och upploppet kvar. Jag kunde sprungit lite snabbare men jag slog ändå min tid från förra året med ca tre minuter och det är jag nöjd med!

 

I mål sprang jag snabbt på kompisarna och som dränkta katter gick vi samlad trupp till samlingsplatsen, stilade framför kameran och klädde på oss. Vet inte varför jag hela tiden vinner värsta-grimas-klassen men jag är väl en naturbegåvning...

Så, alla samlade? Bra, då går vi och sätter oss i bilarna och tar picknickmaten till lunch på jobbet imorgon!

 

Den duschen hemma efteråt var väldigt varm och go kan jag säga!

 

Så det var genrepet det. Ett bra lopp som jag har med mig mentalt inför lördagens prövningar. Då verkar det inte bli 7 grader och regn inte utan snarare 22 grader och sol. Är väl bara att inleda operation kameldrickning och knapra salta pinnar så man är förberedd. Lite svårt när kroppen fortfarande är inställd på eskimåklimat men vad gör man? Det är ju kul att våren äntligen kommit till våra breddgrader i alla fall.

 

Ni som följer mig på Instagram (litchiphoto) har redan sett den men ni får stå ut så länge.

Mannen och jag är precis hemkomna från en härlig vårpromenad med våra vovvar. Överallt skymtades vitsippor och solen silade ner genom kala grenar och små små blad som börjar slå ut. Äntligen lite värme och sol!

 

Och visst har jag slutat med vinterjackan. Den la jag av för flera dagar sedan, vilken lycka!

 

 

Kanske går ni och planerar för något riktigt roligt och speciellt i sommar, som ett bröllop? Eller ni kanske känner någon som gör? Jag söker brudpar som vill låta mig föreviga den stora dagen, allt ifrån en timmes porträtt till hela dagen med förberedelser, vigsel och middag efteråt. Jag får bilder till min bröllopsportfolio och paret får ett kalaspris!

Hör gärna av er till mig på: [email protected] så tar vi fram en lösning som ni känner er nöjda och trygga med.

 

 

 

 

Jodå, så är det. Goa tjejen fyller år idag. Goa tjejen har blivit stor, hela fyra år har hon hunnit bli vid det här laget. Vi kallar henne inte längre Vita hämnaren vilket var namnet hon gick under när hon var valp. För det var bra drag på henne då, precis som nu. Även om hon har lugnat sig lite med åren faktiskt. Nu suckar inte killarna uppgivet och önskar att hon ska bli stor och lugn.

Hon är en glad lax, alltid på hugget som har tillbringat födelsedagen med sin flock och badat i havet, softat på altanen och ätit lammsylta.

Kan man ha det bättre på sin födelsedag?

 

Och hon är förlåten för att hon såg till att jag kraschade min tå i lördags. Lite. Men vi går inte in mer på det nu.