Lillians foto

 

Sitter här med lite stela ben efter gårdagens prövningar som var den andra i raden. Mitt första varv sprang jag 2012 på en kalastid, för att vara mig. När jag anmälde mig i september 2011 orkade jag inte springa 2 km och att då klara varvet på 2.16 var kalas. Och jag sprang hela tiden vilket var målet!

Det här året skulle ju den tiden slås, så klart. Men så blandade sig vädret med i leken och vi fick årets varmaste dag. Var ju lite svårt att träna på att springa i värme detta året om man säger så. Fredagen veckan innan hade jag ett varmt pass och då var det typ 16 grader och det kändes tydligt i kroppen att den var inställd på eskimågrader...

 

Vi samlades hos PT-systern med sambo för lite uppvärmning och matintag. De skulle starta mycket tidigare än mig vilket jag hade löst med att bjuda in några kompisar till syster, så slapp jag ladda själv liksom. Att gå hemma och vanka av och ann och vara nervös är ju ingen hit så det var lika bra att sälla sig till samma sort och vanka tillsammans.

 Väl på startområdet stod det ganska klart att jajjemän, det här skulle bli varmt! Svetten rann utefter ryggen i startfållan och redan då var jag törstig. Lika bra att ställa in sig på att stanna vid de flesta vätskedepåerna med andra ord.

Startsignalen small av och iväg bar det. Vid 1 km-skylten öppnade sig himlen och det fullständigt vräkte ner. Vid 2 km-skylten slutade det. Vid det laget var jag genomblöt och det klafsade i skorna. Gott, då blev man inte så varm. (Försökte se det positivt)

Jag hade ett skapligt tempo, ville ju inte att det skulle gå för fort utan att jag skulle orka och jag sprang på, tog vatten vid depåerna och knatade vidare.

 

Vid 7 km tog energin slut fullständigt och det blev jättetrögt. Fick dra ner på tempot och knaprade i mig lite Dextrosol.

8 km, fortfarande tungt, en Dextrosol till. 9 km, började känna mig knepig i huvudet och bli rädd för att det inte skulle bli så lätt att avverka 12 km till.

 

Vid 12 km började jag gå vilket var ett grymt nederlag. Jag går inte på lopp. Punkt. Men här hade ett annat mål börjat formera sig: att ta sig i mål överhuvudtaget. Utan kollapser och ambulansåkning och jag kände att jag var nära gränsen här.

Efter ett par hundra meter började jag springa igen och det kändes segt. La upp en plan att jag skulle gå upp för Götaälvbron för att spara krafter. Sedan var det dags att börja springa.

Gick lite på Avenyn och Vasagatan och sprang så mycket jag orkade. Hade ett grymt tryck över bröstet och magen och höfterna var inte att leka med heller. Fötterna som jag hade varit rädd för skulle göra ont klarade sig. De var halvt upplösta efter skyfallet i början...

Mellan 18-19 km-skyltarna låg folk helt utslagna i gräset vid sidan om med några hundra meters mellanrum. En del helt borta och andra med armarna i konstiga vinklar och skakandes i spasmer. Kan säga att det inte kändes så upplyftande och här fegade jag ur lite och gick en bit.

 

Hade två killar strax bakom mig som filosoferade lite: Tänk att man är så nära döden och samtidigt så lycklig!? Ja, jag förstod vad de menade...

Väl i slottsskogen var det dags att springa igen och jag sprang. Försökte tänka på hållningen (för att kunna andas optimalt) och försökte känna lukten av kexchokladen och bananen man får efter målgång.

 

Satan vilken dag, vilken utmaning!

 

OK, fick höra efteråt att det var ca 28 grader. Blanda det med skyfall, åska och väldigt varma vindar så har vi varvet 2013 i en liten ask. Det var tydligen det året som flest bröt, på 34 år. 1900 st. är en siffra jag hört.

 

OK, det kanske var bra att ta sig i mål alls men det är inte så jag känner just nu.

Jag är grymt besviken på min tid på 2.34 och jag är så revanschsugen att jag lätt hade kunnat skrika ner ett par stjärnor i frustration!

 

Så i veckan är det bara att anmäla sig till nästa år, träna som en kenyan och komma starkt igen nästa år. Eller hitta en annan halvmara innan så man får känna sig lite på pulsen. Har inte riktigt bestämt mig där ännu...