Lillians foto

 

Ju längre det lilla sällskapet vandrade desto eländigare blev stigarna och till slut återstod bara att klättra så gott man kunde. Men Pohatu var säker på att de var på rätt väg och manade på sina nyvunna vänner.

 

Draken Göran var mycket nöjd med att ha vingar vid ett sådant här tillfälle och satt gärna på en avsats och förklarade för de andra hur de skulle göra för att ta sig fram på lättaste sätt. När småstenarna började skallra runtom Pohatu bad Tahu Göran vänligt men bestämt att vara tyst.

 

Framåt eftermiddagen började tålamodet tryta för Julius och hans små musben började bli trötta. Pohatu fortsatte mana på och försäkrade att de snart var framme. I sitt stilla sinne hoppades han att hans känsla hade lett dem rätt.