Lillians foto

 

Lika plötsligt som dimman hade kommit, lika plötsligt försvann den. Kvar stod ett litet sällskap stumma av förundran. Tankarna virvlade runt hos dem som virvelvindar. Var det vad uppdraget hade handlat om hela tiden, att de skulle samlas? De letade inte efter tre visa gubbar i långt skägg som kunde vägen till barnet lika lätt som de hittade till sitt eget vardagsrum. Det var dem det hela tiden hade handlat om, att de skulle samlas och med gemensamma krafter finna barnet.

 

Julius var alldeles vimmelkantig. Hade han lyckats med sitt uppdrag? Var det hans uppdrag hela tiden att finna de tre vise? Han var ju bara en liten mus som hade blivit störd i sin ljusslingelåda till hem och som sedan hade hittat eldkillen och ramlat över ett äventyr.

Han kunde inte låta bli att bli lite mallig av tanken. Då kunde man ju säga att det var han som hade räddat mänskligheten...

Nä jösses, det blev lite för stora tankar för en liten mus! Han kände sig mer bekväm med att tänka att han hade lyckats hitta de här tre killarna. Ja, det var på en lagom nivå så att han inte skulle svimma av tanken.

 

Men var det någon annan som inte smög med malligheten var det Göran. Han var alldeles till sig i trasorna. Luftens konung, tänka sig! Han var så stolt och mallig att han flög upp i luften och gjorde några volter i ren glädje.

När han kom så där högt upp i luften som bara luftens konung kan (ja ni hör ju själva vad fräckt det låter!) fick han syn på en starkt lysande stjärna som lyste på himelen. Han slutade tvärt med sina volter och bara tittade på den. Det var något speciellt med den stjärnan och ju mer Göran tittade på den, ju tydligare kände han att han drogs mot den. Till slut slet han blicken från stjärnan och flög ner till de andra för att berätta vad han sett.

 

Det kändes rätt det Göran sa och tillsammans gav de sig av i riktning mot stjärnan med Göran, luftens konung, som vägvisare.