Lillians foto

 

Nu har ni nog hunnit få lite abstinens med tanke på hur längesedan någon av vovvarna var med här. Men snäll som jag är delar jag med mig av en bild av vår goa kille innan det blir alldeles olidligt för er.

 

Vår stora bamsebjörn som gömmer sig bakom mina ben om vi möter någon när det är mörkt ute. Eller blir lite nervös om han ser rådjuret först och inte Sanya hinner reagera. Ska han reagera eller har hon missat helt eller hur ska vi göra här egentligen?

Som är lugn som en filbunke när vi är ute och går, med huvudet i det blå och nosen i marken som en dammsugare. Som i princip aldrig uppför sig illa men som snabbt bedömde lilla madamen som att hon inte hade något att sätta emot och sålunda gick i sitt eget tempo, som för dagen var ovanligt raskt!

 

Det är så tråkigt när man stöter på hispiga tanter som raskt plockar upp sina så vovvsingar i famnen och sedan sätter igång att leverera en svada som inte gör sig i hifi. Om hur farliga mina vovvar är och att ska man verkligen behöva vara rädd när man är ute och går?!

Mina vovvar som förmodligen uppför sig bättre än deras näppsiga småvarianter. Men de är ju Schäfrar, och det räcker.