Lillians foto

En blogg full av bilder

Lidingö tjejlopp 2013

Kategori: Tävlingar

 
Det här var ett lopp som jag inte hade haft en tanke på att vara med på. Tills jag gick och vann en startplats. Med typ ingen betänketid alls och totalt manfall på kompisar som var sugna på att ge sig på en terrängmil anmälde jag mig med tanken att det kanske löser sig. Och det gjorde det.
Mannen hakade på och det hela blev en trevlig hotellweekend i storstaden på tu man hand. Sådant händer faktiskt ännu mer sällan än man ser Fantomen ute på gatorna klädd som en vanlig man.
Uppladdningen var helt obefintlig tack vare en ömmande vad och jag blev tvungen att prova metoden Vila sig i form. Bilden ovan illustrerar att jag är ganska glad efter att ha smugit mig runt 2 km. Jag kände i vaden och det hela gjorde mig lite orolig men jag höll god min och tänkte att jag skulle ju få vila en hel dag till innan det var dags.
Med packad bil och matsäck ställde vi in GPS:en på Skokloster slott på lördagen och gav oss iväg.
 
 
Vi sladdade in på parkeringen två minuter innan den sista guidade turen började och kom fram till det lilla sällskapet med andan i halsen. Men sedan blev det åka av. Guiden tog oss runt i slottet med stora älgkliv och berättade spännande historier kring slottet och dess upphovsman med flera, precis som sig bör. Det hela gick så fort att jag inte hade en chans att plocka fram kameran och ta kort. På den övre våningen fanns det tydligen ingen el och guiden älgade runt i de mörka rummen och visade med ficklampan på fantastiska sängskapelser, tapeter och världens äldsta kristallkrona.
Och hepp, hepp så stod vi ute på slottstrappan igen.
 
Vackert slott men nästa gång ska jag se till att jag har längre tid på mig att bara strosa runt i alla rummen. I alla fall de på första våningen som man får gå i.
 
 
Första natten hade vi bokat in oss på hotellet precis vid Sky City vid Arlanda. Snacka om första parkett för plane spotting. Dock blev vi lite besvikna när vi märke att alla planen åkte iväg och lyfte någon annanstans. Men några landningar hann vi med och det är ju alltid något.
 
 
Och så dagen D. Dags att leta upp det där loppet och springa för adidas Tribe 10K. Oron för dagen var att vaden inte skulle hålla, att vi inte skulle hitta och att det inte skulle finnas några parkeringar. En del att pyssla med med andra ord. Vi gav oss iväg i god tid och allt flöt på vilket gjorde att vi var på plats ca två timmar innan start.
Hämta nummerlapp, tribe-tröja och fynda ett par Adidasbrallor, dagen till ära.
 
Startade i sista startgruppen. Jag och några till.Vi behövde inte trängas om man säger så.
Vaden kändes bra, vilken lättnad! Jag hade ändå bestämt mig för att ta det lugnt i backarna och utnyttja nedförsbackarna och det fanns det ju ett par av dem. Jag sprang om folk hela tiden och det var ju såklart stärkande.
Jag hade lyckats komma upp i en ganska bra tid innan Aborrbacken. Om man hade lyckats missa den innan var inte svårt att göra det nu. Innan stod det en tomte på en altan mitt ute i skogen (kändes det som) och babblade i mikrofon att "nu kommer Aborrbacken och det är OK att gå i den." Väl framme fanns det två skyltar som förkunnade att nu minsann var det dags för Aborrbacken. "Är det nu man ska bli rädd", frågade jag mina medlöpare lite på skämt. Damen som precis hade kommit upp på min vänstersida sa lite lugnt att nejdå, Karins backe efter 8 km är värre. Tack...
 
Jag hade två mål med dagen: att springa hela vägen och att inte få ont i vaden (önskekategorin). 2/3 upp i Aborrbacken var det ju inte den fenomenala formen som gjorde att jag sprang. Det var nog mer en envishet skänkt av satan själv som gjorde att jag höll på att spy men ändå fortsatte springa. Har man bestämt sig så har man.
 
Jag fortsatte att springa förbi massa folk och började till slut undra hur stor startgruppen varit egentligen. Men då swischade jag precis två kvinnor som talade om för varandra att nu hade de varit ute och sprungit i en timme. Det förklarade ju saken, själv hade jag sprungit i ca 45 minuter.
När det var 1 km kvar började man höra speakerrösten från målområdet och det var en skön känsla kan jag säga. Och min vana trogen spurtade jag på målrakan. Skillnaden den här gången var att jag inte fick med mig någon i ruschen vilket jag alltid brukar få annars.
Medalj, banan och borta vid kanelsnäckan kom jag på att jag hade glömt stänga av RunKeeper-tanten. Rutinerat... Tiden blev i alla fall 1.04.32.
En lyxig goodiebag senare började jag undra vart mannen tagit vägen bara för att upptäcka att han stod och tog kort på mig. Han hade haft koll på mig hela tiden från målrakan och förevigat min fräsha och utvilade nuna ett par gånger om.
 
 
Mina five minutes of fame. Var ju tvungen att plåta mig inne på Adidas Runbase. Inte varje dag man har chans till det.
Sammanfattningsvis var det himla roligt att springa Lidingö tjejlopp och vad som gjorde mig ännu gladare var att vaden höll hela vägen och inte gjorde ont efteråt heller. Mina två mål med loppet nåddes och jag är kalasnöjd! Nästa år ska vi fila mer på tiden.
 
 
 
 
 

Kommentarer

  • Katarina säger:

    HEJA!! Vad roligt och verkligen så trist att jag inte kunde springa med dig. Såg varmt ut också. Skönt!
    Hoppas helgen var härlig och att du inte fick ont i vaden efteråt.
    kramar!

    Svar: Det var en härlig och annorlunda helg. Och jag fick inte ont i vaden efteråt! Sååå lycklig för det!
    Lillian Christiansson

    2013-10-05 | 10:13:42
    Bloggadress: http://brakat.blogg.se/
  • Katarina säger:

    Vad skönt! Klokt att vila innan ;)

    2013-10-06 | 00:12:09
    Bloggadress: http://brakat.blogg.se/

Kommentera inlägget här: